söndag, 20 augusti - 2017

Ponören fyller 1 år! Har ett nytt liv börjat?


Det vankas jubileumstider! För ganska exakt ett år sedan, närmare bestämt 20 augusti 2016, startade jag hemsidan Ponören. Detta måste naturligtvis uppmärksammas.

Så – hur går man tillväga för att fira en sådan här världshändelse? Tårta? Orgie? Random high-fives till främlingar på stan? Stora mängder alkohol? Köpa en glasskiosk? All of the above? Nja, det skulle visserligen vara högst minnesvärt att ge mig ut på ett äventyr för att uppfylla alla dessa aktiviteter, men tyvärr misstänker jag att det även skulle vara högst katastrofalt. Och mitt blyga jag aldrig skulle mäkta med en av aktiviteterna (jag överlåter till dig att lista ut vilken).

Alltså: vi nöjer oss med att fira Ponören med en stillsam reflektion istället. Jag vet – ”how exciting!”

Låt se…

När jag startade Ponören för ett år sedan gjorde jag det med texten ”Här börjar ett nytt liv, eller?”. I texten resonerar jag kring tanken att hemsidan skulle kunna markera inledningen på ett nytt kapitel i den bok som är mitt liv (som Dante så vackert uttrycker det) – i bemärkelsen att mitt liv skulle kunna genomgå en markant förändring med anledning av hemsidan. Mot bakgrund av detta känns det naturligt att nu, ett år senare, ställa mig själv frågan: hur har det gått? Har jag inlett ett nytt liv? Har mitt liv blivit fundamentalt annorlunda jämfört med hur det var före Ponören?

Nå, låt oss göra ett försök att tillsammans reda ut detta genom att kika på vilka saker som faktiskt har inträffat under året (och som i någon utsträckning är relaterat till Ponören).

  1. Jag har skrivit en hel del texter. Det här var hela poängen med att starta Ponören och i den bemärkelsen har hemsidan varit en stor, stor framgång. Att ha något ställe att publicera mina texter på har onekligen varit motiverande och under det gångna året har jag avslutat betydligt fler texter än jag någonsin gjort förut. Tidigare ägnade jag för all del mycket tid åt att skriva (åtminstone periodvis), men jag ansträngde mig inte tillräckligt för att faktiskt bli klar med någonting.
  2. Jag har haft långa perioder då jag inte alls har skrivit någonting. Det här gäller framför allt i början av det här året, då jag under flera månader över huvud taget inte skrev ett enda ord. Generellt tror jag det är viktigt att skriva texter regelbundet och att snabbt nå upp till de där berömda 10.000 timmarna – åtminstone om man har någon sorts ambition att förbättra sitt skrivande. Här finns det alltså fortfarande förbättringspotential.
  3. Andra personer har tyckt att det är intressant och imponerande att jag skriver. Det här är kanske en lite udda punkt, men det har varit riktigt häftigt att kunna säga att jag ägnar mig åt en aktivitet som andra människor verkar uppfatta som imponerande. När jag exempelvis berättat hur jag ”just nu jobbar hårt med att skriva klart en novell” har många verkligen blivit imponerande och nyfikna, på riktigt. Eller tja, det är åtminstone så jag har uppfattat det. På något vis känns det som att reaktionerna har varit annorlunda jämfört med när jag exempelvis berättar att jag ägnar mig åt jonglering, bonsaiträd eller hopprepsträning. Visst, det är också lite udda, imponerande och intressanta aktiviteter – men att skriva texter verkar vara på en annan nivå och det har väckt betydligt fler följdfrågor. Kanske för att det är något som alla människor har provat på själva? Och för att de själva läser och uppskattar skönlitteratur?
  4. Jag har vid flera tillfällen fastnat på en specifik text och haft svårt att komma vidare. Det här tror jag egentligen handlar om flera saker, men i grund och botten har jag en tendens att vara alldeles för ambitiös i mina texter. Av någon anledning har jag mycket svårt att acceptera att en text inte blir ”perfekt”, i bemärkelsen att den blir som jag föreställer mig att den borde vara. Novellen ”Tickande mot framtiden” är ett ypperligt exempel på detta. Den började som en dum idé på jobbet och var avsedd att vara en liten fånig novell som jag snabbt kunde skriva, men när jag väl satte mig och skrev förvandlades den till den mest tidskrävande novell som jag någonsin skrivit. Ett problem med detta är att jag fastnar i detaljerna och får ångest över att en enskild mening inte blir perfekt, vilket i slutändan leder till att jag tycker att det är obehagligt och tråkigt att skriva. Och det är dumt när man egentligen har ambitionen att öva, bli bättre på att skriva och producera fler texter.
  5. Jag känner mig mer kreativ och har sannolikt blivit mer kreativ. Det här handlar exempelvis om att jag har uppfunnit ett antal olika novellserier/essä-serier, experimenterat med olika skrivstilar och att jag i vardagen har börjat uppmärksamma betydligt fler saker som jag skulle kunna skapa en berättelse av. Sedan vet jag inte om det är själva kreativiteten som har ökat hos mig eller om det framför allt är känslan av kreativitet, men jag tror inte att det spelar någon större roll. I någon mån har jag fått mer utlopp för min kreativitet. Och det känns underbart.
  6. Jag har fått feedback och respons på mina texter. Det här har hittills varit i ganska begränsad omfattning, men de gånger som någon faktiskt har givit respons på någon av mina texter (eller mitt skrivande rent generellt) har det gjort mig oerhört glad. Och det här har faktiskt varit en intressant och viktig insikt. En sak jag tänker att det har påverkat är att jag numera är betydligt mer villig att ta mig tid att kommentera någon annan persons texter på exempelvis en blogg, eftersom jag förstår hur mycket det sannolikt betyder för den personen. För mig tar det bara ett fåtal sekunder, men för personen ifråga betyder det så mycket mer. En annan sak är att jag själv har förstått att jag vill ha och uppskattar kommentarer på mina egna texter, vilket antyder att jag borde försöka sprida texterna i högre utsträckning, kanske gå med i något sorts skrivsällskap och även försöka få mitt skrivande publicerat någonstans.
  7. Jag har haft en bättre balans av aktiviteter i min fritid. Det här är en lite knepig punkt eftersom det inte är uppenbart vad en ”bra balans av aktiviteter” egentligen är, men min upplevelse är åtminstone att jag har haft mer variation i tillvaron – och att skrivandet har haft ett visst inflytande på det här. Jag har suttit på caféer och skrivit, jag har tittat på författarintervjuer på youtube (istället för tv-serier) och jag har läst svenska bloggar om skrivande. Det här är en stark kontrast till vissa perioder i mitt liv då jag har ägnat fritiden åt en och samma aktivitet (typ titta på Star Trek). Och det är alltså inte så att skrivandet helt har tagit över mitt liv, utan det har bara tillfört ett ytterligare element i vardagen.
  8. Jag har fått mer självförtroende och känslor av framgång. Det här går nog inte riktigt att kvantifiera eller förklara, men jag upplever att det har betytt mycket för mig att faktiskt avsluta flertalet skrivprojekt under det gångna året. Det spelar ingen roll hur futtiga och dåliga texterna är – och i själva verket tycker jag att många av mina texter är riktigt bra – utan poängen är att jag faktiskt har lyckats med någonting. Och inte bara detta, jag har lyckats med någonting som jag tycker är mycket svårt, som har krävt stor ansträngning och som jag verkligen strävat efter. Det har gjort mig mycket hoppfull inför att ta mig an andra projekt och utmaningar framöver.

Okej, det där var några saker som jag kommer på har inträffat sedan jag startade Ponören. Vad händer då om vi summerar ihop allt detta? Är mitt liv oförändrat? Eller kan vi konstatera att Ponören har resulterat i ett nytt liv för mig?

I mina ögon är svaret tydligt – nej, än så länge har Ponören absolut inte markerat ett distinkt nytt liv för mig. Det är rätt uppenbart av punkterna ovan att ingenting revolutionerande egentligen har inträffat. Men det är okej! Hemsidan har trots allt haft en hel del positiva effekter och det var precis det som var förhoppningen. Och vem vet – när jag tittar tillbaka på hemsidan efter ytterligare ett år av skrivande kanske jag ser den i ett helt nytt ljus?

Där sätter vi stopp för den stillsamma reflektionen, men som avslutning vill jag också bjuda på en summering av Ponörens första år i form av lite siffror.

  • 42 texter (om vi räknar med denna).
  • 28 blogg-inlägg (som i ärlighetens namn kanske borde uppgraderas till krönikor/essäer).
  • 7 essäer.
  • 7 noveller.

Not too bad!

/Ponören

PS. Det ger mig förstås outgrundlig glädje att ha producerat exakt 42 texter på ett år. Ja, i själva verket gör det mig så pass glad att jag nu vill försöka mig på en klyftig referens! Jag konstaterar därför att: 42 är ett sådant antal texter som man utan rädsla skulle kunna introducera för sina föräldrar.