Tickande mot framtiden


”Hörru, ska du lyssna på den där grejen i eftermiddag?”
 ”Nä, jag hinner inte”, svarade Valdar utan att titta upp från datorskärmen. Han knappade vidare på tangentbordet och gjorde en nickande gest mot skärmen. ”Jag måste få det här klart.”
 ”Busy times?”
 ”Ja, jo.” Valdar fortsatte att skriva, men sekunden efteråt ångrade han sig. Varje tillfälle att prata med Louise var ändå något som han borde ta tillvara på. Han slutade arbeta och tittade upp från datorn. ”Ska du gå?”
 ”You bet. Det verkar ju tokspännande.”
 ”Jo, absolut”, sade Valdar uppriktigt. Regeringens särskilda utredare Mikael Tillander åkte runt på turné och presenterade den så kallade Språkutredningens slutsatser. Nu hade turen kommit till Valdars myndighet, Biblioteks- och litteraturverket, och det spekulerades i att utredningen skulle leda till stora förändringar.
 ”Men jag pallar inte”, fortsatte Valdar. ”Jag tänkte kanske ha på det i bakgrunden nu vid tio.”
 Louise gav en skeptisk min. ”Sån där framtidsjox?”
 ”Jox?”, upprepade Valdar med ett leende. ”Jo, de kör en länk.”
 ”De suger penis.”
 ”Jaså?”
 ”Eh, ja! Uselt ljud, vägrar ladda och är allmänt sämst.”
 Det var sant att myndighetens länkar inte var de bästa. Antagligen tyckte ledningen inte att det var värt kostnaden att köpa in något mer avancerat. Valdar kände inte att det var en stor grej.
 ”Nja, jag tycker de är rätt fräcka”, sade han. ”Och det är ju bara några timmar fram.”
 ”Yeah, well. Trust me.” Louise tittade sig ointresserat omkring i kontorslandskapet. ”Aja, vi hörs.”
 Hon vände sig om för att gå och Valdar tänkte att han borde ha sagt någonting fyndigare. Eller åtminstone bjudit lite på sig själv. Fan att han alltid var så stel.
 ”Förresten”, sade Louise och stannade upp. Hon fäste sina ögon i Valdar. ”Jag gillar att prata med dig. Ska vi ta en drink ikväll?”
 ”Eh, you bet! Eller jag menar … visst, gärna.”
 Louise gav ett svårtolkade leende och gick sin väg. Valdar följde henne med blicken och skakade lite roat på huvudet. Han hade inte den blekaste aning om hur han hade fått till en dejt med Louise, men han klagade inte. Det kunde bli en minnesvärd dag.

En dryg timme senare satte Valdar på sig sina hörlurar och letade upp länken till Mikael Tillanders presentation. Klockan var någon minut före tio och Valdar hade beslutat sig för att följa mötet. Hans stundande dejt med Louise gjorde det svårt att fokusera på arbetet, men han var också nyfiken på vilka rekommendationer Språkutredningen skulle lägga fram.
 När Valdar anslöt till länken öppnades ett svart fönster på hans datorskärm. I det nedre högra hörnet syntes en procentmätare. 12, 25, 46 – efter knappt tio sekunder blinkade fönstret till. Procentmätaren pendlade mellan 80-90 och kvaliteten var sisådär, men på skärmen visades en video över det möte som skulle hållas senare under eftermiddagen. Valdar såg in i framtiden.
 På videon syntes myndighetens generaldirektör och två personer från kommunikationsenheten; de såg ut att vara sysselsatta med att få en mikrofon att fungera. Generaldirektören vred och vände på mikrofonen och knackade den periodvis med handen, samtidigt som personalen från kommunikationsenheten pekade och gestikulerade mot vad Valdar förmodade var olika knappar på mikrofonen. Tänk att det alltid skulle vara så svårt.
 ”Hallå! Hallå!”, sade direktören slutligen och brast ut i ett triumferande leende. ”Sådär! Tack hörni. Tack, tack”.
 Mikrofonexperterna försvann ur bild och direktören vände sig mot åhörarna.
 ”Vad roligt att så många är här! Idag ska vi få lyssna på …” Bilden flimrade till för ett ögonblick. ”… Tillander, som ska berätta för oss om den uppmärksammade Språkutredningen. Mikael har precis överlämnat sitt slutbetänk… …regeringen och nu ska vi få höra vad utredningen har kommit fram till.”
 Generaldirektören fortsatte med introduktionen, men Valdar skiftade sin uppmärksamhet till datorns anslutning. Under de korta avbrotten hade procentmätaren hoppat ner till låga 50, nu var den tillbaka runt 80-90 och bilden såg okej ut. Valdar tittade om det var något problem med hans internet, men det var stabilt. Kanske förtjänade Louise någon sorts upprättelse.
 ”Ha, javisst!” skrattade generaldirektören högt och fick åter Valdars uppmärksamhet. ”Varmt välkommen Mikael!”
 Applåder hördes från åhörarna och generaldirektören klev ut ur bild. En äldre herre med allvarlig uppsyn tog plats framför kameran; Mikael Tillander var känd för att vara saklig och kompetent.
 ”Stort tack”, inledde han kort och lokalen tystade sig. ”Jag har fått fyrtiofem minuter idag, men utredningen har hållit på i över ett år. Vi kommer alltså inte att hinna med allt och tiden är knapp.”
 Han tog en klunk vatten och tittade ner på ett papper som han höll i handen.
 ”Nåväl, Språkutredningen. Jag vill börja med att – ”
 Mikael Tillander avbröt sig och tittade ut mot åhörarna i lokalen.
 ”Vi tar frågor i slutet av presentationen om det finns tid”, informerade han. Han återvände till sina minnesanteckningar, men kort därefter tittade han ut mot åhörarna igen i samma riktning som tidigare. ”Vi tar det i slutet av presentationen, okej?”
 På bilden syntes inte någon av åhörarna, men Valdar uppfattade ändå en skillnad i stämning i lokalen. Det hördes viskningar och stolar som rörde på sig – som om åhörarna vände och vred sig för att se vem som avbröt presentationen. Valdar gissade att det var någon som räckte upp handen. Men vem var dum nog att insistera på att ställa en fråga i det här läget? Efter att ha blivit tillsagd? Det kändes högst olämpligt.
 ”Nåväl, låt höra,” sade Mikael Tillander slutligen. Han var märkbart irriterad. ”Vad har du för något att säga som är viktigare än att låta mig inleda den här presentationen?”
 Svaret kom omedelbart.
 ”Jo, jag vill påtala att …” Men mer än så gick inte att uppfatta på länken. Bilden flimrade till på nytt och den här gången uppstod upprepade störningar. ”…me…rist…inga…”
 Procentmätaren hade sjunkit till knappa 20 och Valdar hade svårt att urskilja några som helst ord. Han förbannade sig inombords över den dåliga tajmingen och tittade runt på datorskärmen för att hitta en lösning; dessvärre hade han ingen som helst aning om hur kan kunde åtgärda problemet. Så jävla typiskt.
 Störningarna pågick i en dryg halvminut, därefter stabiliserade sig anslutningen och bilden kom tillbaka. Valdar uppmärksammade att det hade blivit knäpptyst i lokalen. Han gissade att åhöraren hade ställt klart sin fråga och att alla väntade på hur Mikael Tillander skulle reagera. Dennes allvarliga uppsyn hade återuppstått.
 ”Låt mig vara fullkomligt ärlig nu”, sade Mikael Tillander efter en tids tystnad. Han talade med emfas till samtliga åhörare. ”Jag har arbetat i över trettio år inom det här området. Hållit mängder av presentationer. Pratat med ett stort antal människor. Men det som den här personen just sade var exceptionellt. Helt enastående.”
 Han riktade sig direkt mot den person som hade avbrutit honom.
 ”Om du någonsin vill komma och arbeta med mig är det bara att höra av dig. Vad är ditt namn?”
 Ett ögonblick av tystnad följde. Alla tycktes vänta på att personen skulle ge sig till känna och atmosfären i lokalen verkade intensiv.
 ¨Valdar”, hördes slutligen ett svar från åhörarna. ”Mitt namn är Valdar Norén.”

När Valdar hörde sitt eget namn slogs han av en djup overklighetskänsla. Han hade förstås både sett och hört sig själv i framtiden flera gånger förut – det hade alla gjort – men den här gången kände han inte alls igen sig själv. Avbryta en presentation? Insistera på att ställa en fråga? Trots att han blivit uppmanad att inte göra det? Nej, det var högst okaraktäristiskt.
 Valdar tog av sig hörlurarna, sträckte på sig och tittade ut över kontorslandskapet. Ett tiotal personer satt vid sina arbetsplatser och många av dem hade hörlurar på sig. Lina, Cecilia, Andreas – visst skulle de ha kommit och sagt något om de hade sett händelsen? Men nej, ingen visade några tecken på att ha följt länken.
 Valdar sjönk tillbaka i kontorsstolen och tog ett djupt andetag. Det är ingenting att hetsa upp sig för, försökte han intala sig själv. Folk ser sig själva i framtiden hela tiden. Det är en naturlig del av livet. Dessutom hade han sett någonting positivt; han skulle få beröm av självaste Mikael Tillander. Framför en stor del av myndigheten! Om något borde han vara överlycklig.
 Men hans försök att lugna sig själv lyckades inte. Något kändes inte rätt. Hans sätt att bete sig i framtiden var verkligen helt främmande och det gjorde att han upplevde en obehaglig känsla av misstro. Valdar hade inte planerat att gå till eftermiddagens möte, så vad kunde få honom att ändra sig? Och vad var det egentligen för exceptionell sak som han skulle komma att säga under mötet? Han hade ingen aning, men kanske fanns det ett sätt att ta reda på detta.
 Valdar tog på sig hörlurarna igen. Mikael Tillander hade kommit igång med sin presentation av Språkutredningen, men Valdar hade annat i åtanke. Han pausade presentationen, drog tidslinjen till vänster och startade videon på nytt. Fönstret som visade länken återgick som väntat till att vara svart, däremot rörde sig procentmätaren inte från 0. Videon startade inte.
 ”Andas”, viskade Valdar frustrerat för sig själv.
 Han fortsatte att försöka få igång videon, men ingenting han gjorde fungerade. Pausa, starta, dra i tidslinjen – det hjälpte inte ens att uppdatera fönstret. När han slutligen valde att stänga ner helt och hållet och ansluta till länken på nytt möttes han av ett felmeddelande: ”Det går inte att ansluta”.
 ”Seriöst!”, väste han aningens högre. Självklart valde systemet att haverera just när han behövde det som mest. Han stirrade irriterat på felmeddelandet och konstaterade att det inte stod någonting om varför det inte gick att ansluta. Jävla skitsystem.
 Valdar tittade på klockan. 10:13. Nästan tre timmar kvar till mötet. Han förde handen till pannan och försökte massera fram något smart, men det enda han kunde tänka på var att se länken igen. Däremot verkade det inte som att han skulle lyckas åstadkomma detta på egen hand. Kanske kunde någon på IT hjälpa honom?
 Han velade ett ögonblick. Tanken på att ge sig ut i korridorerna och riskera att springa på någon kollega, eller rent av Louise, fick honom att känna olust. Men IT-avdelningen var bara runt hörnet och Jenny brukade vara schysst. Och hur skulle han annars få några svar? Valdar låste datorn och klev försiktigt upp från skrivbordet.
 Medan han gick mot IT-avdelningen försökte han att hålla en låg profil. Nedsänkt huvud, försiktiga steg och ett raskt tempo. Det var inte rationellt, men av någon anledning kändes det som att han hade något att dölja. Han tittade försiktigt ut över de kontorslandskap som han passerade för att se om någon verkade följa länken, det var svårt att avgöra. En hel del personer hade hörlurar på sig.
 Valdar kom också på sig själv med att upprepa Den Första Lagen inombords. ”Länkar visar sådant som kommer att inträffa, inte sådant som skulle kunna inträffa”. Orden kunde reciteras av vilken person som helst och syftade till att lyfta fram själva essensen i länkar. De visar framtiden – och framtiden går inte att ändra.
 Allt det här var självklart, men Valdar kunde ändå inte förlika sig själv med situationen. Varför i hela friden skulle han insistera på att säga någonting klyftigt till Mikael Tillander? Det var måhända ingen stor sak, men det kändes helt otänkbart. Valdar var inte en person som gjorde så. Om han bara fick se länken igen, utan avbrott, skulle han kanske förstå vad som kunde få honom att agera så märkligt. Och samtidigt skona sig själv timmar av obehag och grubbel.
 Valdar kom fram till IT-avdelningen. Jenny var på plats och hon var dessutom ensam i rummet; perfekt. När han närmade sig hennes arbetsplats vände hon sig om och sken upp i ett stort leende.
 ”Fy! Cell-musik”, sade hon innan Valdar hann hälsa.
 ”Eh, förlåt?”
 ”Fy! Cell-musik”, upprepade hon långsammare. ”Jag trodde att du var någon sorts expert?”
 Det tog en stund för Valdar att förstå vad hon menade. Han lyfte blicken och koncentrerade sig.
 ”Fuck me silly?”, föreslog han. Det var inne att bilda anagram och Valdar råkade vara en av dem bättre. Hans talang hade inte gått obemärkt förbi på myndigheten.
 ”Not bad”, nickade hon uppmuntrande. Hon vände sig åter mot datorn och fortsatte att arbeta. ”Så hur kan jag hjälpa dig?”
 Valdar tittade sig omkring och funderade ett ögonblick. Han bestämde sig för att gå rakt på sak. ”Jag har problem att komma åt länken som var idag.”
 ”Sorry hun”, svarade Jenny snabbt. Hon lämnade inte blicken från datorn. ”Kommunikation ansvarar för alla länkar numera, prata med dem.”
 ”Jo, jag vet. Men de är inkompetenta och vet knappt hur en mikrofon fungerar. Och det är ändå ni på IT som kan det där.”
 ”No shit”, sade hon distraherat och klickade vidare på datorn. Hon verkade inte särskilt intresserad av att hjälpa till. ”Vi har problem med några av diskarna, kanske att det har påverkat. Men jag vet verkligen inte, kommunikation sköter det där nu. Vi har ingen access. Sorry.”
 Valdar hade varit i kontakt med kommunikationsenheten några gånger förut och det hade aldrig givit något; de skulle inte kunna hjälpa honom. Det verkade som att han inte skulle få se länken igen. Fan.
 ”Så det finns inget du kan göra?”, försökte Valdar en sista gång.
 ”Nope, tyvärr. Inte när det gäller länkar.”
 Valdar funderade på vad mer han kunde säga, men han kom inte på något. Han hade inte heller någon aning om vad han skulle göra efter detta. Släppa allt och återgå till att arbeta? Knappast. Kanske kunde han prova något själv vid datorn.
 ”Aja, tack ändå”, sade han uppgivet. Han vände sig om och började gå ut från rummet.
 ”Du, förresten!” utropade Jenny exalterat. ”En helt annan sak. Har du hört om den där nya – ”
 ”Förlåt, men jag har lite bråttom”, avbröt Valdar och tittade sig snabbt om axeln. Jenny mötte hans blick och hon såg förolämpad ut, men Valdar brydde sig inte nämnvärt. Han var inte intresserad av att kallprata och Jenny hade inte varit det minsta hjälpsam. Han gjorde en ursäktande gest med händerna och lämnade rummet.
 På väg tillbaka till sin arbetsplats passerade Valdar ett antal myndighetskollegor. Han försökte att läsa av om de tittade konstigt på honom, men han såg ingenting särskilt. Deras nickande hälsningar såg normala ut. Var det ingen förutom han själv som hade följt länken?
 Väl framme vid skrivbordet satte han sig ner och tittade återigen på klockan. 10:28. Två och en halv timme kvar till mötet. Rimligtvis måste någonting inträffa innan dess, resonerade han för sig själv. Det fanns alltid en logisk förklaring. Han skulle avbryta Mikael Tillander på mötet, så mycket var klart, men detta måste ha sin upprinnelse någonstans. Det måste dyka upp något som skulle ge Valdar en exceptionellt sak att säga till Mikael Tillander. Kanske en notis? En e-post? Eller ett besök?
 Valdar tittade sig osäkert omkring. Någonting måste inträffa, upprepade han inombords. Men vad? Och när? Han tog upp en penna på reflex och började nervöst att rotera den i handen, samtidigt som han åter riktade uppmärksamheten mot datorn. Det kunde inte skada att försöka få igång länken igen. Men någonting måste inträffa.

Efter vad som hade känts som en evighet fann Valdar sig själv gåendes längst myndighetens korridorer, på väg mot den hörsal där Mikael Tillander skulle hålla sin presentation. Han var inte ensam; det var flera personer som gick åt samma håll och kontorslandskapen såg tomma ut. Valdar undrade hur många som visste vad som skulle hända under mötet. Det måste åtminstone vara någon.
 Klockan var 12:50. Under timmarna som hade lett upp till mötet hade ingenting hänt. Valdar hade inte fått något besök, någon e-post eller någon notis. Ingenting. Han hade spenderat tiden med att på nytt försöka ansluta till länken, samtidigt som han alltmer intensivt – i takt med att mötet närmade sig och att länken vägrade fungera – hade rannsakat sig själv efter någon som helst vettig sak att avbryta Mikael Tillander med. Ja, vad som helst som verkade rimligt och som kunde förklara hans obegripliga beteende i framtiden. Men han hade inte kommit på något. Och han hade fortfarande ingen aning om vad han skulle säga under mötet.
 Medan han gick mot hörsalen konstaterade Valdar att han egentligen inte heller hade någon aning om varför han ens valde att besöka mötet. Eller jo, han hade sett sig själv i framtiden – därför visste han om att han skulle befinna sig där. Sådana saker kunde inträffa. Att titta på en länk kunde vara en direkt orsak till att den framtid man bevittnade blev sann. Det var den fjärde eller femte lagen, Valdar var inte säker och han var på tok för spänd och nervös för att försöka komma ihåg vilket. I själva verket kände han sig illamående.
 När han kom fram till hörsalen såg han att den hade börjat fyllas upp rejält. Det fick plats 200 personer i salen och genom glasväggarna syntes det att många av platserna redan var tagna. Valdar hade inte väntat sig något annat, men det stora antalet människor förstärkte ändå hans känslor av obehag och hans steg mot hörsalen blev med ens mer osäkra. Han undrade om Louise var en av dem som redan hade tagit plats.
 Utanför salen stod flera personer och drack kaffe, en av dem uppmärksammade att Valdar närmade sig.
 ”Valdar! Har du hört nyheten?”
 Det var Andreas, men Valdar kunde inte förmå sig själv att stanna och prata. Han ville bara ta sig in.
 ”Förlåt, jag måste ta en plats bara.”
 ”Va? Nä, det är gått om tid. Check this out, det är en ny – ”
 ”Förlåt, men jag måste in.”
 Valdar klev förbi Andreas och gick in i hörsalen. Han kunde be om ursäkt senare.
 Inne i salen var det fortfarande många personer som tog plats och det var en hel del rörelse och ljud. Valdar gick raskt mot den bortre sidan och undvek all ögonkontakt. Han kastade en snabb blick mot salens bakre del, där stod mycket riktigt en kvinna från kommunikationsenheten med en kamera och filmade till det förflutna. Valdar kunde inte vetenskapen, uppenbarligen fungerade det. Han klämde sig förbi några personer och hittade en plats på en rad i mitten, långt ut till höger.
 Efter att ha satt sig ner tittade han på klockan. 12:56. Hade den redan blivit så mycket? Om bara några minuter skulle det börja. Valdar kände hur hans andning blev mer ansträngd och han tittade sig nervöst omkring. Det var verkligen många människor i salen. Hur kom det sig att ingen av dem hade sagt någonting? Någon måste väl ändå ha följt länken och sett vad som skulle hända? Valdar fastnade vid den sista tanken; vad som skulle hända. Han visste fortfarande inte vad han skulle säga inför alla människorna.
 Han upptäckte att han knackade med ena handen på låret och slutade. Det var inte likt honom. För ett ögonblick funderade han på om det verkligen hade varit en bra idé att gå till mötet. Han visste att det fanns rationella och konkreta förklaringar till varför han befann sig där, men i nuvarande tillstånd förmådde han inte att hitta dem. Vad skulle hända om han reste sig upp och gick? Tänk om …
 Valdars tankar avbröts av att generaldirektören kom in i lokalen. Direktören log, vinkade mot några av åhörarna och gick sedan vidare till kommunikatörerna framme vid scenen och började att prata med dem. Kommunikatörerna tog fram en mikrofon. Valdar stirrade på det som utspelade sig och hans hjärta började att slå snabbare, samtidigt som känslor av rädsla och panik uppenbarade sig i hans inre.
 Allt var precis som på länken, konstaterade han med viss förvirring. Det var konstigt … eller egentligen inte … men inte lång tid kvar. Valdar hade svårt att hantera situationen och hans tankar gick i kors. Skulle säga något … besök, e-post, notis … flera timmar … något klyftigt … bara någon minut kvar.
 ”Hallå! Hallå! … Sådär! Tack hörni. Tack, tack”.
 Generaldirektörens ord ekade i Valdars inre och fångade honom fullständigt. Tack, tack, tack. Direktören fortsatte att prata, men Valdar uppfattade inte vad som sades. De ekande orden hade tagit över och hans tidigare tankar hade helt upphört. Tack, tack, tack. Valdar fick bilden av en klocka som oundvikligt tickade ner mot framtiden. Den tickande mot en framtid där konsekvenserna var kända, men där innehållet var dolt. Tack, tack, tack. Klockan tickande obarmhärtigt. Och den närmade sig slutet.
 ”Stort tack”, hörde han plötsligt Mikael Tillander säga och Valdar drogs åter tillbaka till verkligheten. Helvete, helvete, helvete! Han såg att Mikael Tillander hade klivit upp på scenen och insåg att ögonblicket då han själv skulle säga något var mycket nära. Svettdroppar hade letat sig fram på hans panna och han hade svårt att andas. Han tittade sig desperat omkring medan Mikael Tillander pratade vidare. Vad skulle hända om han inte sade någonting alls? Vad skulle hända med framtiden, eller med det förgångna? Den Först Lagen var absolut, det visste alla, men tänk om den inte var det. Vad fan skulle hända?
 Valdar såg hur Mikael Tillander tog en klunk vatten och i samma stund lyste en skärm upp i lokalen. Skärmen var placerad till höger om scenen och den lyste med ett klart och vitt sken som fångade Valdars uppmärksamhet. Han stirrade förvånat på den nya ljuskällan – varken skärm eller ljus hade synts på den länk som han hade sett tidigare och Valdar hade inte övervägt möjligheten att det kunde visas något vid sidan av scenen som kameran inte filmade.
 Det han såg på skärmen var ett bildspel över den presentation som Mikael Tillander skulle föredra. Bildspelet hade en mycket enkel design och sidan som visades – själva introduktionen – var till övervägande del vit och saknade utsmyckningar. Valdars ögon fastnade däremot vid det som faktiskt syntes, en svart text. På skärmen stod med stora bokstäver: ”Språkutredningen – Mikael Tillander”.
 Omedelbart när han såg texten förstod Valdar vad det var han skulle säga.
 ”Nåväl, Språkutredningen”, försökte Mikael Tillander inleda sin presentation med. ”Jag vill börja med att – ”
 Valdar kastade sig upp från stolen och räckte upp sin hand, högt och tydligt. Mikael Tillander kom av sig och tittade rakt mot Valdar. Han sade någonting, men Valdar kunde inte höra honom. Han behövde inte höra honom. Valdars hjärta bultade frenetiskt och det pirrade i hela kroppen, men någonstans kände han ändå ett stort lugn inombords. Äntligen visste han. Han förstod.
 Mikael Tillander sade någonting ytterligare och Valdar såg hur alla åhörare vände sig om i hans riktning. Känslan var enorm. Valdar kunde inte minnas att han någon gång hade känt sig mer levande. Varför hade han oroat sig så? Det var självklart att han skulle komma på något att säga, han hade sett det på länken. Och snart skulle han få beröm. Och alla skulle se det.
 Valdar såg att Mikael Tillander var rejält irriterad, det var betydligt mer påtagligt i verkligheten än vad det hade varit på länken. Om han inte hade vetat vad som skulle hända skulle Valdar ha blivit orolig, men som det var fortsatte han att skina av självsäkerhet och lycka. Han visste att Mikael Tillander inom kort skulle byta inställning och att det var en mycket simpel sak som skulle få honom att ändra sig. Ja, ett mycket enkelt uttalande av Valdar själv skulle få Mikael Tillander på ett helt annat humör.
 Än en gång sade Mikael Tillander någonting. Det var hans tredje uttalande och Valdar var beredd med sin replik.
 ”Jo, jag vill påtala att …”
 Valdar fastnade på orden och hostade. Han hade blivit torr i halsen.
 ”Ja, asså … jag ville bara säga att …”
 Åhörarna hade plötsligt blivit avsevärt fler till antalet och de glädjetoner som tidigare hade spelats i Valdars inre hade tystnat. Han kunde höra sporadiska ljud från åhörarna, samtidigt som han konstaterade att Mikael Tillander om möjligt såg än mer irriterad ut än vad han hade gjort ögonblicket tidigare. Valdar tittade sig försiktigt omkring, folk såg mycket upprörda och arga ut.
 ”Jo, det var en sak som slog mig bara.” Valdar hittade orden igen. ”Det är så att Språkutredningen är ett anagram till En trendig nuspråk, vilket på sätt och vis fångar vad utredningen handlar om. Alltså, eftersom utredningen är om språket och så. Och eh …”
 Valdar kom av sig. Han sänkte blicken mot golvet i ett försök att återfinna sin tankebana.
 ”Så att eh … jo, exakt … så är det. Dessutom är Mikael Tillander ett anagram till Mer lika, alltid en, vilket kopplar tillbaka till det tidigare anagrammet. För det heter ju egentligen ett nuspråk, inte en nuspråk. Och det vore mycket trendigt om man alltid använde en istället. Så att eh … att ändra språket på det sättet skulle vara en anmärkningsvärd slutsats från utredningen.”
 ”Och eh … jag tycker att det här visar på hur levande språket är. Och att språkutredningen är viktig. Och att eh … ja … precis.”
 Valdar svalde ansträngt.
 Det var knäpptyst i lokalen och stämningen var ansträngd. Valdar insåg att han inte hade varit särskilt vältalig och han klandrade sig själv för att inte ha formulerat sig bättre, men samtidigt visste han att det inte spelade någon roll. Hans ord skulle ändå ha den effekt som han hade sett på länken. Valdar gjorde sitt yttersta för att se självsäker ut och tvingade även fram ett leende medan han väntade på Mikael Tillanders reaktion.
 Tystnaden varade betydligt längre än vad Valdar mindes att den hade gjort på länken; verkligheten ter sig alltid annorlunda. Han mötte Mikael Tillanders blick och väntade ivrigt på att dennes uppsyn av irritation och ilska skulle övergå till något mer vänligt. Han erinrade sig att Mikael Tillander hade gett sken av uppskattning och välvilja på länken, det var den förändringen som Valdar väntade på.
 Utan förvarning kom det också en förändring. Mikael Tillander fick plötsligt en mycket beslutsam min och bröt därefter tystnaden.
 ”Vad är det här? Något sorts skämt?”. Mikael Tillander tittade ut mot generaldirektören som stod utmed väggen i närheten av scenen. ”Det här är inte värdigt en myndighet.”
 Han klev hastigt ner från scenen och gick med bestämda steg mot dörren. Generaldirektören kastade några flackande blickar i lokalen och skyndade sig sedan iväg efter Mikael Tillander.
 Valdar följde dem båda med blicken och såg hur de lämnade lokalen, men hans medvetande tog inte in det som hade inträffat. Leendet på hans läppar var kvar och inombords väntade han fortfarande på att Mikael Tillander skulle ge honom beröm. Och säga att han var exceptionell – helt enastående – värdig ett jobb. Valdar stod kvar som i trans.
 Det uppstod rörelse och ljud. Valdar var inte fullt medveten om vad som försiggick, men han uppfattade att människor reste sig upp och letade sig ut ur lokalen. Han förstod inte varför. Flera personer korsade hans synfält och många av dem tittade på honom medan de gick, samtidigt som de förmanande skakade på sina huvuden. Valdar tyckte att det var märkligt.
 ”Mitt rum! Tio minuter!”
 En kvinna hade kommit upp bredvid honom, det var Valdars närmaste chef. Hon väste sitt budskap och gick därefter iväg utan att invänta ett svar.
 Valdar följde även henne med blicken och medan han såg hur hon lämnade lokalen försvann leendet från hans läppar – han började sakteligen att processa det som hade inträffat. Hon hade varit mycket upprörd, resonerade han i all enkelhet. Det hade även Mikael Tillander varit, alla andra också. Valdar insåg att hans uttalande inte kunde ha uppfattas som exceptionellt och att någonting måste ha gått fel. Ja, i själva verket kändes allt jättefel.
 Innan han lyckades utveckla sitt resonemang såg han plötsligt Louise gå förbi.
 ”Louise!”, sade han på reflex. ”Så vi ses senare idag, va?”
 Louise stannade upp och vände sig om.
 ”Fuck off”, artikulerade hon tyst med munnen och räckte upp sitt långfinger mot Valdar. Hon fortsatte att gå mot dörren.
 Valdar kände sig fullkomligt vilsen. Han sjönk ner i stolen och stirrade framför sig med tom blick, samtidigt som salen tömdes på de sista personerna. Någonting hade gått mycket fel, men han kunde inte få ihop det. Vad var det som hade hänt? Varför hade Mikael Tillander inte agerat som på länken? Hur var det ens möjligt? Valdar förstod inte. Det kändes som att en stor tomhet hade kommit över honom.
 Hörsalen var öde och utan att tänka på det hade Valdar rest sig upp och börjat gå mot dörren. Han gick med långsamma, trötta steg och visste inte alls var han var på väg någonstans. Efter att ha passerat dörren såg han att Andreas stod kvar utanför hörsalen med en kaffekopp i den ena handen, en mobiltelefon i den andra. Andreas tittade upp.
 ”Asså shit, hörde du? Var du där? Det var tydligen någon idiot som helt gjorde bort sig där inne”, sade han energiskt.
 ”Ja, jo”, svarade Valdar med huvudet sänkt mot golvet. Uppenbarligen hade Andreas varken sett eller hört att det var Valdar som hade gjort bort sig. Nyheten skulle spridas fort nog.
 ”Helt sjukt asså. IT-avdelningen ska tydligen sätta upp en repris på länken så att alla kan se.”
 Valdar nickade uppgivet mot golvet. Han var för matt för att orka bry sig.
 ”Du menar kommunikationsenheten”, mumlade han tyst i ett försök att rätta Andreas.
 ”No way, fuck off man. Kommunikationsenheten är skit, IT-avdelningen sköter de där grejerna. Jenny skulle fixa det.”
 Valdar bet ihop tänderna, men nickade bara på nytt.
 ”Anyway, synd att jag gick på den första presentationen. Jag hade hellre sett det där live.”
 Valdar vaknade till och lyfte blicken från golvet.
 ”Va? Den första presentationen?”
 ”Visst, det var två presentationer idag. En vid elva och en tretton. Är du okej, mannen?”
 ”Jo”, svarade Valdar frånvarande. Han begrundade det som Andreas just hade berättat. Det hade varit två presentationer – kunde det betyda att han hade valt fel möte att gå till? Var det därför allt hade blivit så fel? Men nej, han hade sett sig själv få beröm på länken och Den Första Lagen var absolut. Valdar fick det fortfarande inte att gå ihop i huvudet.
 Andreas stod kvar och gjorde något med sin mobiltelefon. Det tycktes som att deras konversation var över, men just som Valdar hade tänkt vända sig om kom Andreas på något mer att berätta.
 ”Men du!”, utropade han och tittade upp från mobilen. ”Har du hört om den där nya killen? Din kopia?”
 ”Eh, va?” Valdar förstod inte vad han menade.
 ”Ja, ja! En snubbe som också heter Valdar Norén. Började nere på ekonomi igår.”
 Andreas tittade ner på sin mobiltelefon igen.
 ”Men shit, jag måste hinna se länken. Det här vill man ju inte missa liksom. Vi hörs!”
 Valdar sade ingenting. Han såg Andreas gå iväg och stod kvar ensam utanför hörsalen, djupt försjunken i tankar. Det kändes som att en svallvåg av nytt ljus hade stormat in över hans erfarenheter och att allt det han hade trott sig uppleva de senaste timmarna i själva verket hade varit något helt annat. Han försökte reda ut vad som egentligen hade skett.
 Mikael Tillander hade haft två presentationer inplanerade, den ena vid elva och den andra vid tretton. Valdar hade tittat på en länk som visade någon av dessa presentationer. På den här länken hade han sett, eller snarare hört, sig själv agera på ett helt främmande sätt och avbryta Mikael Tillander. Men länken hade haft dålig kvalitet … och det fanns en annan person på myndigheten som också hette Valdar Norén … vilket både Jenny och Andreas hade försökt berätta för honom.
 Valdar kippade efter luft när han plötsligt insåg vad som hade inträffat. Han hade aldrig sett sig själv i framtiden! Han hade sett en helt annan Valdar Norén, som hade sagt någonting exceptionellt till Mikael Tillander under den tidigare presentationen vid elva. Och det hade hänt både på länken och i verkligheten. Sedan hade Valdar själv gått till mötet vid tretton och försökt återskapa händelsen från den tidigare presentationen, vilket hade blivit ett totalt misslyckande.
 ”Det var inte jag”, yttrade Valdar ostadigt. Han var inte säker på hur han borde känna. Å ena sidan var det en stor befrielse att äntligen förstå vad som hade hänt och vad han hade sett på länken – och någonstans ville han även skratta åt sitt fåniga misstag. Å andra sidan skulle hans agerande sannolikt få allvarliga konsekvenser, vilket snarare fick honom att vilja gråta.
 Efter en tids obeslutsamhet tog han ett djupt andetag.
 ”Fy! Cell-musik”, konstaterade han och skakade lätt på huvudet. Sedan tog han ett försiktigt steg. Följt av ett annat. Framåt.

/Ponören

Kommentera