Hasselträdet Sture


Kom! Kom! Samla er runt brasan barn – och låt mig berätta för er om hasselträdet Sture.

Jag minns inte exakt när det var jag träffade Sture för första gången, men jag vet att det var under en vandring i Lyktskogen. Eller var det i de uppländska skogarna? Nå, hur som helst befann jag mig i någon sorts skog och det var mycket tidigt på morgonen. Ett grått molntäcke låg över himmelen och jag hade just sett en nötskrika; ett gott omen under alla typer av vandringar.

Medan jag gick i skogen, helt i lugnan ro och full av beundran över nötskrikans läte, fann jag mig plötsligt framför en stor ravin! Eller nå, det var nog egentligen mer en sluttning – kanske ett dike rent av. Oavsett vilket stod naturfenomenet i min väg och det fyllde mig med stor skräck och fasa. Kort efter min inledande fruktan insåg jag däremot att håligheten inte utgjorde någon påtaglig fara för mitt liv och jag noterade även att det i brinken växte ett högt och ståtligt träd.

Trädet växte med en drömlik enkelhet och det sträckte sig långt upp mot de för dagen molnbeklädda skyarna; det måste ha varit åtminstone 3-4 meter högt. Direkt efter att ha lagt mina ögon på underverket insåg jag att jag ville vara dess vän.

– Träd!, ropade jag ner i dalgången. Vill du komma med och bli min vän?

Inget svar kom från marköppningen.

– Träd!, ropade jag på nytt. Låt mig rädda dig från denna helveteshåla. Låt oss bli bröder och dela våra liv med varandra. Låt mig mig ge dig en plats vid mitt bord och göra dig till herre – och du ska bli kallad Sture – och aldrig mer ska du behöva frukta för ditt liv.
Fortfarande inget svar.

– Jag har Netflix, tillade jag – och omedelbart kom det en replik.

Från gapet hördes det ett högt läte som mullrade likt ingenting jag tidigare hade hört. Ljudet fyllde all skogens växter och djur med bilder av åska och dunder – det var ett avgrundsvrål lika mäktigt som det Tor yttrade när han insåg att han nödgades klä ut sig till kvinna för att få tillbaka Mjölner. Jag kommer aldrig att glömma de intryck som mina sinnen upplevde, ögonblicket då jag nåddes av det primala bullret. Det som hördes var följande:

– Stuuureeee!

Det praktfulla trädet hade talat – och detta markerade inledningen på min vänskap med hasselträdet Sture.

/Ponören

 

2016-04-23 – någon vecka efter inhämtning

Bild 1

Här är min allra första bild på Sture, bara några veckor efter att vi hade träffats i skogen. Som synes har han planterats i en plastbehållare från IKEA och omringats av icke-klumpbildande kattsand (bränd lera). Under ytan – blandat med kattsanden – finns även en mindre mängd jord från Stures ursprungliga hem i skogen.

Annat att notera är att Sture kapades rejält i samband med uppgrävningen (var inte oroliga, det gjorde inte ont) – samt att jag förstås hade tillstånd av faunen Tumnus att inhämta växtligheter från hans skog.

2016-07-09 – 3-4 månader efter inhämtning

Bild 2

Bild 3

Efter bara några månader i mitt sällskap hade Sture producerat många grenar och blad. Det här var förstås mycket glädjande att beskåda.

– Stuuuureeee!
– Ja, mycket bra – det är Sture på bilden.

Han hade fått växa helt obehindrat sedan han flyttade in i sitt nya hem – plastlådan – eftersom jag ville ge honom goda möjligheter att återhämta sig ordentligt. På bild 3 syns det däremot ett mindre ingrepp som jag valde att göra. Här har Sture blivit en aning friserad ovantill, på så vis att jag har kapat och snyggat till stammen en aning.

Min tanke med ingreppet är att grenen som syns till vänster i bild (bild 3) ska tillåtas att växa och i slutändan bli en del av själva stammen, därför behöver den tjockare stammen reduceras ner till denna gren. Jag tänker mig dessutom att ”såret” som finns på stammen inte kommer att synas, eftersom trädet kommer att visas med den andra sidan framåt.

2016-10-22 – 6-7 månader efter inhämtning

Bild 4

Bild 5

Bild 6

Ett halvår efter det att Sture flyttade in hos mig har det hänt ett antal olika saker. Grenen som är tänkt som en fortsättning på stammen har växt till sig rejält, vilket också medfört att den har blivit avsevärt tjockare (bild 4).

När det gäller de övriga grenarna har jag valt att korta ner dem och reducera antalet blad på varje gren. Min tanke med detta är att hämma grenarnas tillväxt och framför allt försöka kontrollera deras tjocklek – jag vill gärna att Sture ska se naturlig och fin ut när han blir lite äldre.

En annan sak jag har gjort är att placera gula korn på ytan av Stures behållare (bild 6). Det här är långtidsverkande växtnäring som jag någon gång under sommaren/hösten fick för mig att ge till Sture, med ambitionen att få honom att må bra.
Slutligen syns det även att oktoberkylan har börjat medföra gulnande blad, vilken jag tolkade som ett gott tecken inför vintern.

Pages: 1 2 3

Kommentera