söndag, 13 augusti - 2017

Min plötsliga uppskattning för skrivkonsten


Jag vet inte exakt när det inträffade, men någon gång under de senaste veckorna har jag börjat få en helt ny uppskattning för skrivkonsten. Böcker, sagor och berättelser har jag alltid haft en stark kärlek till – eller tja, i alla fall enda sedan jag läste Tolkien för första gången – men nu har plötsligt själva skrivandet uppenbarat sig för mig. Ja, min värld består inte längre enbart av bra eller dåliga texter – nu ser jag så mycket mer i varje text. Skapandet. Hantverket. Slitet.

Hur kan detta komma sig? Varför har min syn på texter och skrivande förändrats? Det finns säkert flera anledningar, men efter lite klurande har jag kommit fram till åtminstone tre större saker som jag tror har påverkat mig.

1. Jag har lagt betydligt mer tid på att skriva skönlitterära texter. Detta började egentligen redan för ett år sedan när jag startade Ponören, men de senaste månaderna har jag trappat upp mängden skönlitteratur och det intressanta med detta är att jag verkligen har fått kämpa. Förhoppningsvis är det bara ovana från min sida, men oj vad svårt det är att bygga upp en berättelse just nu! Det känns som att varje ord, mening och stycke måste genomgå omfattande revideringar – ändå blir det aldrig helt som jag vill. Jag bävar en aning inför tanken att påbörja något av mina mer ambitiösa författarprojekt som jag går och bär på i huvudet…

Alltså: att under en längre period ha arbetat med ett antal olika skönlitterära texter har verkligen fått mig att reflektera över att skrivande är någonting väldigt svårt.

2. Jag har läst en hel del svenska noveller som finns tillgängliga på internet. Ursprungligen letade jag efter hemsidor som har liknande innehåll som min egen, men det gick lite sisådär. Det jag däremot snubblade på var ett antal skrivsällskap, diverse novellpublikationer och ett antal bloggar som ändå innehöll några typer av noveller. Texterna har varit av mycket varierande kvalitet och haft olika underhållningsvärde, men poängen är att jag för i princip första gången har läst skönlitterära texter från ”riktiga” och ”vanliga” människor. Det här har gjort att jag mer aktivt har börjat reflektera över människan bakom en text, vilket även har lyft fram själva arbetet som den människan har lagt ner.

Det intressanta med just bloggar är dessutom att man ofta får information om saker ”utanför” texten. Det här kan exempelvis gälla författarens känslor och tankar när den skriver på en text, eller glädjen som författaren känner över att dennes text lyckades bli publicerad i någon tidskrift. Den här aspekten – att få en större kontext till varje text – har också lyft fram hantverket på ett mycket konkret sätt.

3. Jag har sedan en tid tillbaka medvetet försökt att vara positiv i livet och fokusera på de bra aspekterna. Det här är förstås ingenting som har direkt koppling till texter och skrivande, men jag tror absolut att det är viktigt i det här sammanhanget. Även om en text har många problematiska inslag kan man nämligen alltid hitta någonting positivt i texten. Alltid. Det gäller bara att välja att ha sådana glasögon på sig.

Det finns många ytterligare saker man skulle kunna säga om dessa punkter, men det som jag har grubblat mest över är framför allt den andra punkten – att jag själv har lagt mer tid på att skriva och kämpa med skönlitterära texter – och därför vill jag bara kort beröra den punkten lite mer ingående.

För är inte det här egentligen lite problematiskt? Jag själv har alltså skrivit mer skönlitterära texter, och det här har lett till att jag har fått en ökad uppskattning för andra personer som också skriver skönlitterära texter. Men varför kunde jag inte uppskatta dem ändå? Varför kunde jag inte se att skrivande är ett hantverk som förtjänar uppskattning? Är det verkligen nödvändigt att jag själv måste uppleva exakt samma sak innan jag kan uppskatta det?

Sannolikt är det så att vi alla måste ha någon sorts referensram för att kunna uppskatta saker och ting i livet. Alla kan titta på en tavla för att se om man tycker att den är vacker eller inte (eftersom vi alla vet vad tavlor är för något), men för att nå någon sorts ”sann” uppskattning (i brist på bättre uttryck) måste man ha en känsla för hur svårt det var att skapa tavlan, vad tavlan representerar, hur unik den är i förhållande till andra tavlor, den sociala kontexten som tavlan målades i och så vidare. Det är förstås inte så att man måste ha kunskap om dessa saker, men poängen är att dessa saker har potential att starkt påverka hur stor uppskattning man känner för tavlan. Ju bättre förståelse om ett ämne eller företeelse, desto större möjligheter för en ”djupare” uppskattning. Detta känns mycket naturligt och rimligt.

Det jag däremot tycker är problematiskt och en aning sorgligt är att man, eller åtminstone jag, har så svårt att uppskatta saker som man inte själv har upplevt. Visst, man kan inte förstå saker som man inte själv förstår. Duh. Men borde man åtminstone inte kunna få till en situation där man alltid uppskattar saker som andra människor har gjort eller genomlevt – oavsett vilken kunskapsnivå man själv besitter? Alltså att man har någon sorts standard-uppskattning?

Ett trivialt exempel jag kommer på är trafikinformationen som SJ levererar till tågresenärer. Generellt sätt skulle jag säga att trafikinformationen är under all kritik och min upplevelse är i princip att SJ inte bryr sig om sina passagerare för fem öre. När det uppstår något problem har man som resenär ofta ingen som helst aning om: 1) vad som har inträffat, 2) om det finns någon prognos, 3) om det finns några alternativa resvägar. Näpp, normalfallet är att det inte finns någon information och ingen person som man kan fråga.

I just det här exemplet är det samtidigt så att jag själv saknar all kunskap om den situation som SJ befinner sig i. Jag vet ingenting om personalen, arbetssituationen som råder, vilka direktiv som gäller, komplexiteten som föreligger eller varför SJ tar de beslut som de gör. Jag har verkligen noll koll. Och av den här anledningen känner jag också en obefintligt uppskattning inför det arbete som SJ gör. Jag kan förstås rationellt intala mig själv att människorna som arbetar för SJ vill göra ett bra jobb och att de gör sitt bästa givet de förutsättning som finns – jag är helt övertygad om att så också är fallet. Men någonstans har jag trots detta svårt att känna en ”sann” uppskattning, eftersom jag har dålig koll på situationen.

Alltså: om jag hade ett uns bättre förståelse och inblick i den verksamhet och situation som SJ befinner sig i, skulle jag sannolikt uppskatta deras arbete mer. Och jag tänker mig att samma resonemang inte bara gäller för skrivandet – utan även för andra, mer viktiga, företeelse i samhället. Det här gäller inte mig specifikt, men vilken uppskattning har vi exempelvis för den situation som brandmän befinner sig i? Eller statsminister Stefan Löfven? Eller vd:ar för företag? Förstår vi hur deras arbetssituation ser ut? Uppskattar vi dem?

En slutsats av allt detta skulle kunna vara att det är viktigt att alltid försöka tänka väl om andra människor (och skrivande i synnerhet!). En annan kan vara att det är viktigt att försöka sätta sig in i andra människors situationer, så att man på riktigt förstår varför man ska uppskatta dem. Det sistnämnda kan man göra genom att gå ut i världen och prata med människor. Eller att läsa böcker. Eller att titta på serier. Men det är – som vi redan vet – viktigt att man pratar med olika typer människor. Och läser böcker som gestaltar olika kulturer, sociala bakgrunder och förhållanden. Och tittar på serier som inkluderar olika språk och är fria från stereotypiska könsroller.

Låter detta rimligt?

I vilket fall som helst sätter jag stopp här. Den här texten har redan spårat ur tillräckligt och jag låter därför SJ ta över informationen.

/Ponören

PS. Jag borde förstås ta på mig att skriva ett epos om den person på SJ som är ansvarig för trafikinformationen. Arbetssituationen, terapisessionerna, de hatiska kommentarerna på nätforum. Jag ser stor potential.