lördag, 20 augusti - 2016

Här börjar ett nytt liv, eller?


I den bok som är mitt minne,
På den första sidan av det kapitel, som är dagen då jag träffade dig,
Lyder orden: ”Här börjar ett nytt liv”.
– Dante Alighieri, Vita Nuova

Hör upp, vän av tankar!

Idag har jag glädjen att välkomna Ponören till världen. Du vet, den där bloggen från hen som grubblar om världen, skriver noveller om sig själv, ifrågasätter det mesta och som… äsch, det ger sig nog med tiden. Viktigast för stunden är att Ponören existerar – och såhär i begynnelsen frågar jag mig själv: börjar här ett nytt liv?

Ja, det är riktigt uppfattat; en trevlig liten tankeställare i samband med att jag nu inleder något för mig alldeles nytt; ett författande av en blogg. För det är ju så man tänker, eller hur? De där gångerna då man ställs inför en ny situation i livet, men ännu inte kan avgöra om det är början på någonting speciellt. Det kan handla om en intervju till drömjobbet, en insikt om sig själv, en första dejt med sagolika hen eller en nyfunnens kvarg-smak i kyldisken. Man frågar sig själv: kommer det här att leda till någonting stort? Är det här första dagen på mitt nya liv?

Tanken är mycket lockande. Det pirrar när vi tar de där första stapplande stegen mot det nya; mot det potentiellt livsavgörande. Ja, blotta möjligheten att vi skulle kunna vara i färd med att inleda en ny fantastisk resa i livet ger oss enorm energi. ”Jag känner mig levande!”, utropar vi till vår reflektion i badrumsspegeln när vi känner att det är en revolutionerande förändring på gång. Jag kan bara tala för mig själv, men att få uppleva den typen av tankar och känslor är bland det mäktigaste och mest minnesvärda som åtminstone jag har varit med om i mitt liv.

Tanken kan också vara en aning problematisk. Genom att fråga oss själva om ett visst skeende kommer att utgöra inledningen på våra nya och rikare liv, väljer vi samtidigt att koppla tämligen höga förväntningar till just det här skeendet. ”Det här kommer att förändra mitt liv!”, är onekligen en häftig sak att skrika i badrummet, men det öppnar också upp dörren för stor besvikelse. Samtidigt kanske vi inte heller är helt ärliga mot oss själva eller vår omgivning när vi på förhand väljer att identifiera vilka händelser som kommer att definiera våra liv, snarare än att låta händelserna utspela sig och först därefter göra en bedömning? Det blir som att man föregår verkligheten på något vis och stoppar in värderingar och slutsatser som inte riktigt finns där än.

Nå, hur ska man då förhålla sig till de här två aspekterna? Ska man låta sina tankar flyga iväg och uppmuntra det där pirret som antyder att det eventuellt kan vara något stort på gång i livet, eller ska man vara mer återhållsam och se vad som faktiskt händer i slutändan?

Man får förstås agera precis som man vill, men mina nuvarande tankar på temat skulle nog kunna sammanfattas i följande fyra punkter:

  1. Det finns onekligen vissa skeenden i livet som sticker ut ur mängden. Ja, när Dante beskriver det första mötet med sin älskade Beatrice går han till och med så långt som att hävda att det finns vissa skeenden som kan leda till ett nytt liv. Man måste inte nödvändigtvis gå riktigt så långt, men jag tror att de flesta av oss ändå är eniga i att det finns händelser som kan ha en fundamental påverkan på hur vi lever våra liv och hur vi upplever världen.
  2. Det går inte att veta när ett ”kapitel-skapande” skeende kommer att inträffa (eller har inträffat). Vi kan vara med om en händelse i livet där vi känner oss fullständigt övertygade om att upplevelsen totalt kommer att förändra våra liv, men sanningen är att så inte alls måste vara fallet. Redan nästa dag skulle någonting ännu mer revolutionerande kunna inträffa, vilket förskjuter den inledande upplevelsen till periferin. På motsvarande sätt kan även den mest obetydliga och försumbara upplevelsen visa sig vara livsavgörande på ett sätt vi aldrig hade kunnat föreställa oss. Det går aldrig att veta.
  3. Det finns ett stort värde även i små och (till synes) irrelevanta tillfällen i livet. Att utbyta leenden med en anonym person i en matvarubutik kommer aldrig att få lika stort utrymme i våra minnen som dagen då vi flyttade utomlands, men det betyder inte att den förstnämnda händelsen saknar ett värde. Ett utbyte av vänlighet, medmänsklighet och förståelse är tvärt om någonting ovärderligt. Det finns alltså ingen egentlig anledning att ”forcera” dessa upplevelser till att vara någonting större och revolutionerande, utan de klarar sig alldeles utmärkt på egen hand. Bara vi ser till att påminna oss själva om deras värde.
  4. Det är mycket befriande att acceptera att våra liv är slumpartade och kaotiska. Visst kan vi påverka stora delar av våra liv, men det är onekligen så att slumpen har en avgörande betydelse när det gäller exempelvis vem vi förälskar oss i, vilken typ av yrkeskarriär vi kommer att uppleva och vilka skeenden i livet som definierar oss som människor. Det här kan kännas en aning besvärande (vem vill inte ha full kontroll över sitt eget liv?), men samtidigt är det förhållandevis enkelt att förhålla sig till en slumpartad och kaotisk värld. Man fattar sina beslut, följer sina principer, försöker vara sig själv och ser vilka möjligheter och upplevelser som livet i slutändan erbjuder. I verkligheten är det förstås betydligt mer komplicerat än så, men jag tycker ändå att det är en befriande tanke och ett värdigt ideal att sträva mot.

Så! Betyder allt detta spekulativa ponerande om livets natur att jag vill förkasta den ursprungliga frågeställningen? Att jag tycker att det är fel att fråga sig själv om ett visst skeende i livet kommer att innebära att man börjar ett nytt liv?

Nej, egentligen inte. Jag tänker visserligen att det är problematiskt och onödigt att bygga upp den typen av förväntningar, men däremot är det onekligen en mycket spännande frågeställning – särskilt om man beaktar min punkt två här ovan (att alla typer av skeenden skulle kunna leda till en revolutionerande förändring i livet). Just det ska jag nog försöka att påminna mig själv mer ofta om i vardagen. ”Nu ska jag gå iväg och posta ett paket”, ska jag tänka för mig själv. ”Jag undrar om det kommer att förändra mitt liv…”

Och mina tankar om Ponören? Kommer det här inlägget – och alla mina framtida inlägg – att utgöra början på ett nytt liv?

Nå, vem vet! Låt oss vara försiktigt optimistiska, men samtidigt påminna oss själva om att även den mest irrelevanta av bloggar har ett stort värde.

/Ponören

PS. Om ett inlägg läggs upp på internet, men ingen läser det. Betyder det att inlägget inte finns?