lördag, 28 januari - 2017

Ett nytt jobb i en ny stad – varför?


För bara någon vecka sedan fick jag glädjande nyheter; jag blev erbjuden ett nytt jobb! Högre lön, ny titel, stimulerande arbetsuppgifter – plus att jag får komma hem till Stockholm igen. Självfallet tackade jag ja till tjänsten och mitt nya äventyr kommer att inledas redan 1 mars. Jag menar, hur kan man låta bli?

Sedan allt blev klart har jag däremot funderat en hel del över hur det egentligen kommer sig att det blev såhär. Varför ska jag börja på ett nytt jobb om en månad, och varför ska jag flytta till en ny stad? Missförstå mig inte, jag är evinnerligt glad över den situation som jag befinner mig i, men någonstans känns det bara så enormt stort och slumpartat. Här står jag – på randen till att lämna mina kollegor, mina arbetsuppgifter, min lägenhet, min stad och mina vänner – och jag har mycket svårt att förklara varför den här enorma förändringen över huvud taget sker i mitt liv. Detta känns högst märkligt.

Visst, någonstans har den annalkande omställningen förstås sin grund i att jag valde att söka en ny tjänst – så mycket är klart. Men gjorde jag det här valet på grund av någonting särskilt? Blev jag inspirerad av att min bästa vän håller på att söka en massa spännande arbeten? Var det en revolt mot att min nuvarande arbetsgivare ställde in leveransen av fruktkorgar under julhelgerna? Eller var det den där mindre lyckade dejten i början av december, som kanske fick mig att vilja prova på någonting nytt och annorlunda? Jag vet faktiskt inte. Däremot trivs jag mycket bra i min nuvarande arbetssituation, så rimligtvis valde jag inte att söka det nya jobbet på grund av allmänt missnöje – det måste ha varit någonting annat.

Och absolut, utöver mitt beslut att skicka in en jobbansökan beror min stundande livsförvandling naturligtvis även på att jag faktiskt blev erbjuden den nya tjänsten, annars hade det inte hänt särskilt mycket. Men återigen frågar jag mig själv om det här beror på någonting särskilt? Blev jag utvald som kandidat på grund av den där handskakningen under intervju #1? Stadigt, lagom hårt, ögonkontakt – ja, där gjorde jag bra ifrån mig. Eller var det min strategi att upprepade gånger inkludera ordet ”expert”, i fetstil, i mitt personliga brev som övertygade chefen? Kanske var det min nyinköpta skjorta som trollband de medarbetare som jag träffade under intervju #2? Det finns nog flera förklaringar. Intressant i sammanhanget är att jag i efterhand har fått veta att jag inte var den på papperet mest meriterade personen som sökte tjänsten, vilket antyder att min nominering snarare grundade sig i någonting mer flyktigt och vagt.

Slutligen är det självfallet också så att min förestående omvälvning i livet inte bara kommer sig av att jag valde att söka en ny tjänst eller att jag sedermera blev erbjuden den aktuella tjänsten, utan en förutsättning var också att jag valde att acceptera erbjudandet. Men var det verkligen ett så självklart beslut som jag antydde här ovan? Jag trivs nämligen fin-fint med min nuvarande levnadssituation och därför kan det tyckas en aning konstigt att jag skulle vilja riva upp livet så fullständigt. Är det äventyret jag är ute efter? Pengarna? Eller tycker jag bara om när det händer stora saker? Kanske beror det på att jag strax innan jobberbjudandet levererades hade gått över till att äta grynblandningsgröt till frukost, istället för den sedvanliga havregrynsgröten som jag har ätit i tio år. Förstå, grynblandning! Med den får man i sig fyra olika sädesslag istället för bara ett. Inte undra på att hjärnan går helt bananas – ”Jag hörde det där!” – och ger sig ut på alla möjliga typer av äventyr.

Så, vad är då poängen med alla dessa frågor och funderingar? Njo, poängen är att det antagligen inte finns någon rationell förklaring till varför jag nu står inför en stor förändring i livet – det blev nog bara så helt enkelt. Mitt nya jobb är inte en stor livsdröm som går i uppfyllelse. Att flytta hem till Stockholm är inte ett självändamål som jag alltid har tänkt att göra. Lägenheten jag kommer att flytta till är sannolikt inte mitt drömhem. Jag kommer inte nödvändigtvis att vara en lyckligare människa av att byta arbete och stad. Nej, det blev bara såhär.

Däremot kommer jag oundvikligen att växa som person i och med den här förändringen. Jag kommer att få vara med om en ny upplevelse. Och känna mig modig för att jag vågar ge mig ut i någonting okänt. Med lite tur kommer jag även att få bära visitkort i plånboken framöver; bara det är värt att riskera mycket för!

Och viktigast av allt: det finns absolut ingenting som talar för att mitt nya jobb, min nya stad och min framtida livssituation kommer att vara sämre än vad jag har idag. Givet sådana förutsättning kan äventyret väl inte bli annat än lyckat?

/Ponören

PS. Ja, min nuvarande arbetsgivare ställde in leveranserna av fruktkorgar fram till 16 januari. 9 januari hade jag förstått, men en vecka ytterligare? Inte okej!