Om att göra någonting rasistiskt


En sak som jag ofta tänker på är hur jag skulle reagera om någon anklagade mig för att ha gjort någonting rasistiskt.

Det här är en intressant tanke, tycker jag, eftersom just rasism är bland det sista som jag någonsin skulle vilja bli associerad med. Att bedöma en människa utifrån dess ursprung, snarare än utifrån dess handlingar, ser jag nämligen som någonting fullständigt oacceptabelt. Ett sådant rasistiskt beteende innebär att man helt förringar en persons agerande, tankar och värderingar – ja, i princip allt det som personen är – eftersom det till sist ändå alltid är sådant som hudfärg, kultur eller härstamning som ligger till grund för hur man uppfattar personen.

Med andra ord: rasistiska handlingar förnekar andra rätten att betraktas som individer, vilket i mina ögon är något av det värsta som man kan utsätta en annan människa för.

om_att_gora_nagot_rasistiskt_1Så att eh…

Jag skulle nog inte alls uppskatta att bli anklagad för att ha gjort någonting rasistiskt. Exakt hur jag skulle reagera beror förstås på situationen i fråga, men någon sorts respons i form av upprördhet, ångest och bortförklaringar skulle inte alls vara en omöjlighet. Sannolikt skulle jag i alla fall känna ett stort behov av att påtala, gärna högljutt och flera gångar så att alla verkligen hörde, att jag inte är en rasist. För så mycket vet jag i alla fall: jag är inte en rasist.

om_att_gora_nagot_rasistiskt_2Men nu kommer vi till det läskiga.

Hur mycket jag än vet med mig att jag inte är en rasist, och hur mycket jag än avskyr allt det som har med rasism att göra, måste jag nämligen ändå ställa mig själv den där frågan. Ja, du vet, den där frågan som man alltid bör ställa sig själv när man bli anklagad för någonting. Den där frågan som i just det här fallet har ett synnerligen skrämmande svar.

Kan det finnas någon sanning i anklagelsen? Är det möjligt att jag, i en situation där någon påtalar att jag har gjort någonting rasistiskt, faktiskt skulle vara skyldig till anklagelsen?

”Fullständigt otänkbart!”, utropar min Rädsla.

”Det skulle aldrig kunna ske!”, instämmer min Ångest.

”Allt är bara ett missförstånd!”, påpekar min Oro.

Men tyst i mitt inre hörs även en annan röst. Jag hör den bara mycket svagt, ty den säger någonting så pass jobbigt att mitt övriga själsliv ständigt försöker att tysta ner den. Om jag sluter mina ögon och tar ett djupt andetag kan jag med knapphet uppfatta det som sägs, men den mystiska stämman ljuder aldrig högre än den svagaste av viskningar. Det är mitt Förnuft som talar, och hon säger:

”Är du dum eller? Du agerar ju rastistiskt hela jävla tiden! Så tacka fan för att en sådan anklagelse skulle kunna vara sann.”

Ångest. Rädsla. Bortförklaringar.

om_att_gora_nagot_rasistiskt_3Att göra någonting rasistiskt innebär som tidigare nämnt att man bedömer en människa utifrån deras hudfärg, kultur eller härstamning, snarare än utifrån deras handlingar. När jag tänker på saken och är modig nog att lyssna till mitt Förnuft, visar det sig att jag – en orubblig icke-rasist och avståndstagare till alla former av rasism – faktiskt ägnar mig åt att bedöma människor på det här sättet. Och som mitt Förnuft redan konstaterade: jag gör det i princip hela tiden.

Låt mig nämna tre exempel.

Exempel 1
På jobbet blir jag förvånad i de fall där en person med ett till synes utländskt namn har uppgivit kontaktspråk ”svenska”. Ofta kollar jag närmare i systemet för att se om uppgiften verkligen stämmer.

Det här är onekligen rasistiskt, eftersom jag: 1) bedömer personen utifrån hens namn, 2) misstror personens förmåga att ange kontaktspråk korrekt och 3) utför en kontroll som jag aldrig gör i andra situationer.

om_att_gora_nagot_rasistiskt_4Exempel 2
När jag läser om ett gängslagsmål i Rosengård ser jag framför mig personer med svart hår och bruna ögon. Motsvarande bild dyker inte upp när jag läser om en prisvinnande hjärtkirurg från Malmö.

Även detta är tveklöst rasistiskt, eftersom jag: 1) har en förutfattad bild av att gängslagsmål (någonting negativt) utförs av människor med utländsk utseende och 2) har en förutfattad bild av att prisvinnande hjärtkirurger (någonting positivt) har ett svenskt utseende.

Exempel 3
Om jag ser att en äldre person med utländsk utseende talar flytande svenska utan brytning, så är det här alltid mitt första intryck av personen och det som min hjärna omedelbart registrerar.

Återigen är detta onekligen rasistiskt, eftersom jag: 1) bedömer personen utifrån hens utseende, 2) misstror språkförmågan hos personer med utländskt utseende och 3) inledningsvis ignorerar allt det som jag normalt sätt registrerar hos andra personer (frisyr, kläder, etc.).

om_att_gora_nagot_rasistiskt_5”Vänta nu!”, kanske någon skulle vilja invända. ”De där exemplen var väl ändå inte så allvarliga? Situationerna handlar ju bara om olika sorters tankar, känslor och intryck som du har upplevt; och sådant kan ju knappast betecknas som det värsta som man kan utsätta en annan människa för. Eller hur?”.

Helt korrekt invändning.

Situationerna här ovan handlar enbart om tankar, känslor och intryck; och det är naturligtvis långt ifrån det värsta som man kan göra mot en annan människa. ”A thought never hurt anyone”, känns det som att det borde finnas ett citat som lyder. Jag skulle däremot vilja hävda att mitt agerande i exemplen här ovan ändå är tämligen allvarligt, av den anledning att det är just våra tankar, känslor och intryck som i slutändan styr det som vi faktiskt säger och gör.

En människas handlingar är inte någonting som magiskt uppkommer ur ett vakuum – oberoende av hjärna och själsliv – utan de är snarare en naturlig förlängning och konsekvens av det som finns inom oss själva. Om det är så att vi regelbundet går runt och har rasistiska tankar, vilket är något som jag själv alltmer börjat komma underfund med att jag faktiskt gör, är det otvivelaktigt även så att vi regelbundet går runt och säger rasistiska saker och fattar beslut på rasistiska grunder. Varför skulle vår inre världsbild skilja sig från den världsbild som vi ger uttryck för med våra handlingar?
Alltså: rasism inombords leder till rasism utombords.

om_att_gora_nagot_rasistiskt_6Det finns även en annan viktig sak att uppmärksamma när det gäller de exempel som jag valde att lyfta fram här ovan.

Anledningen till att jag valde att enbart inkludera sådana situationer ur mitt liv där jag ägnar mig åt ”rasism inombords”, snarare än att även ta med några exempel på ”rasism utombords”, var nämligen inte bara för att göra en poäng av att rasistiska tankar är allvarliga. Visst är det en viktig poäng att göra, men den verkliga anledningen till mitt val är att jag helt enkelt inte kan komma på någon situation i mitt liv där jag faktiskt har gjort en konkret rasistisk handling.

Ja, det är riktigt uppfattat. Jag kan inte erinra mig ett endaste tillfälle där jag har sagt någonting rasistiskt eller fattat ett konkret beslut på rasistiska grunder, trots att jag är 100% säker på att det måste finns mängder av sådana tillfällen i mitt förflutna.

om_att_gora_nagot_rasistiskt_7För mig känns det här helt vansinnigt. Hur i hela friden kan det komma sig att jag har en sådan här selektiv minnesförlust när det kommer till rasistiska handlingar?

Möjligtvis är det så att mitt inre tycker att det är alldeles för påtagligt och läskigt de gånger som jag utsätter en annan människa för rasism, vilket gör att Hjärnan väljer att hoppa över själva registreringen av uppgifterna. En annan tänkbar förklaring skulle vara att jag saknar tillräcklig självinsikt eller mod för att såhär i efterhand kunna erkänna och identifiera den här typen av händelser i mitt liv. Jag vet faktiskt inte vad som känns mest troligt, men däremot upplever jag att mitt selektiva minne är en rätt talande beskrivning över hur pass allvarligt och skrämmande det här med rasism faktiskt är.

Jag tänker såhär: rasism utgör inte bara en grov kränkning av andra människor, utan det utgör även en sorts kränkning som är mycket svår att upptäcka – i synnerhet när den är oss nära inpå.

om_att_gora_nagot_rasistiskt_8Ju mer jag tänker på saken, desto mer övertygad blir jag om att en av de största utmaningarna med rasism handlar om just det här – att upptäcka, identifiera och att erkänna den.

Jag menar, är det inte märkligt att vi alla tycker att rasism, sexism och andra typer av diskriminering är ett tämligen utbrett fenomen i dagens samhälle, samtidigt som det inte verkar vara någon av oss som faktiskt är med och bidrar till denna diskriminering? Någonstans måste väl exempelvis rasismen i samhället komma ifrån, annat än från anonyma alias på internet? Så vilka typer av människor är det egentligen som går runt och sprider rasistiska idéer i samhället och som diskriminerar människor utifrån vilket ursprung de har?

Beklämmande nog har den sistnämnda frågan redan blivit besvarad i den här texten – det är ju jag själv som ägnar mig åt att sprida rasism och att diskrimiera människor. Men innan jag försvinner iväg för att begrunda mina egna synder har jag tre avslutande tankar om den här frågan om vilka personer som egentligen ägnar sig åt rasism.

om_att_gora_nagot_rasistiskt_9För det första tror jag inte att jag är ensam om att regelbundet agera på ett rasistiskt vis och jag tycker inte heller att det vore särskilt märkligt om en majoritet av alla människor agerar rasistiskt. Är inte rasism lite av definitionen av vad vi människor är duktiga på att göra – nämligen att gruppera saker och ting i olika fack och sedan ha förutfattade meningar om dessa grupperingar? I många fall helt oacceptabelt, förstås, men kanske inte så oerhört märkligt.

För det andra tror jag att vi måste påminna varandra om att man inte är en rasist bara för att man utför en rasistisk handling. En människa låter sig inte dömas utifrån en enskild händelse; och det är även olyckligt att se på rasism som något sorts fenomen som är antingen ”på” – du är en rasist – eller ”av” – du är ingen rasist. I min mening bör ordet rasist snarare reserveras för sådana personer som systematiskt ger uttryck för och försvarar rasism inom mer än bara ett enskilt område/en enskild fråga.

För det tredje tror jag även att vi måste påminna varandra om att man inte blir en dålig människa, bara för att man gör en mycket dålig handling. Det är okej att göra fel i livet och att växa av sina misstag – och det kan man bara göra om man är modig nog att diskutera, erkänna och att dra lärdom av sina mörka sidor. Och om man har sina medmänniskors stöd för att förbättra sig.

om_att_gora_nagot_rasistiskt_10Någonstans där vill jag nog sätta stopp för detta spörsmål, med en förhoppning om att mitt rasistiska jag inte döms alltför hårt.

Och om någon i framtiden anklagar mig för att ha gjort någonting rasistiskt? Hur skulle jag reagera då?

Bra fråga. Jag tror fortfarande att jag skulle känna ångest och instinktivt börja leta efter bortförklaringar, men jag hoppas att jag istället skulle vara modig nog att ge en reaktion i stil med:

”Oj, är det sant? Vad bra att du sade till! På vilket sätt upplevde du att jag gjorde någonting rasistiskt?”

/Ponören

Kommentera