Taxiresan efter terrordådet


I serien ”Människor är bra” beskriver jag diverse iakttagelser och händelser ur mitt liv som jag anser visar på att människor är – på det stora hela – mycket bra varelser. Det här behövs, eftersom den motsatta tanken får oproportionerligt stort utrymme i andra sammanhang.

När jag kom ut ur porten slogs jag av hur härlig kvällsluften var – uppfriskande, rofylld, ren. Klockan var någon minut före tio och det var verkligen underbart utomhus. För ett ögonblick glömde jag nästan bort det som hade hänt tidigare under dagen. Hjärnan är rätt knäpp ibland.
 Taxin stod nere på gården och väntade. Jag gick ner för trapporna, korsade parkeringen och närmade mig bilen. Chauffören klev ut för att hälsa.
 ”Hej, hej! Sitter du fram, eller?”
 ”Nej, jag kan sitta bak om det går bra.” Jag var inte på humör att prata.
 Chauffören ledde mig till baksätet och jag klev in. Väl i taxin tog jag omedelbart upp min mobiltelefon – kanske fanns det några uppdateringar – men innan jag hann undersöka saken tog chauffören plats i förarsätet och knappade in något på en display. Jag kände mig osäker på om jag förväntades göra någonting.
 ”Till Uppsala va?”, frågade jag för säkerhets skull.
 ”Javisst”, svarade chauffören lugnt och började därefter att köra.
 Det kändes skönt att äntligen inleda min hemresa. Egentligen var jag bara fem timmar försenad, men det kändes som att betydligt mer tid hade passerat sedan händelsen. Osäkerhet, rädsla och förvirring hade nog påverkat min tidsuppfattning. Jag påminde mig själv om att jag skulle tacka Louise ytterligare en gång; om jag inte hade haft henne att äta middag hos hade situationen varit än mer orolig.
 På nyhetssidorna kunde jag läsa att det nu var fyra människor som bekräftats döda. Tydligen hade de gripit en misstänkt i Märsta – av alla platser – men i övrigt hittade jag inga direkta nyheter. Jag kände mig matt och efter bara några minuter lade jag ifrån mig mobiltelefonen.
 Taxin befann sig på E4:an och jag fördrev tiden med att stirra ut i mörkret. Träd, hus, åkrar, vägskyltar, bilar… Ja, allt såg ut precis som vanligt. Det hela kändes mycket märkligt.
 ”Är det okej? Ska jag byta kanal?”
 Radion hade övergått från att spela popmusik till att istället redogöra om nyheter gällande attentetat. Chauffören måste ha sett mig stirra ut i mörkret och trott att jag blev illa berörd.
 ”Nej, det är okej”, svarade jag på reflex. ”Tack”.
 Omedelbart efteråt insåg jag att jag borde ha sagt någonting mer, särskilt en dag som denna. Chauffören hade ändå visat påtaglig omtänksamhet och jag kunde ha kostat på mig att vara en aning mer personlig och uppskattande. Men ögonblicket hade passerat. Tur att jag åtminstone sade tack.

 

Den här episoden i mitt liv utspelade sig fredagen 7 april i Stockholm, det vill säga samma dag som en stulen lastbil körde ihjäl människor på Drottninggatan. En mycket ledsam och hemsk dag på alla sätt och vis, men just därför kan det finnas anledning att lyfta fram positiva aspekter från den aktuella dagen. Ja, helt enkelt sådant som visar att människor trots allt är mycket bra varelser. Och taxichauffören under min resa hem till Uppsala är ett mycket bra exempel på mänsklighetens förträfflighet.

Beakta nämligen följande tre saker:

  1. Chauffören kände av min ovilja att samtala och försökte inte någon gång under resan att inleda en konversation med mig. Att respektera min privata sfär under de aktuella omständigheterna – det vill säga när det tidigare under dagen begåtts ett attentat som alla i hela Sverige pratade om och som de facto hade påverkat både min och taxichaufförens kväll – var mycket stort av chauffören.
  2. Chauffören noterade att jag verkade illa berörd av dagens händelser och frågade av omtänksamhet om jag ville byta kanal på radion. Sannolikt var chauffören själv mycket intresserad av att höra nyheterna om attentatet – i likhet med de flesta andra i Sverige föreställer jag mig – men jag erbjöds trots detta valmöjligheten att byta kanal. Återigen mycket stort av chauffören.
  3. Chauffören var slutligen mycket trevlig och hjälpsam mot slutet av resan, då jag faktiskt valde att inleda en konversation. Bland annat fick jag lyckönskningar gällande mina möjligheter att få tillbaka pengarna för taxiresan från SJ, samt att en vänlig påminnelse precis innan jag gick ur taxin om att jag inte fick glömma kvittot (vilket jag var på väg att göra).

I all sin enkelhet var detta ett mycket positivt mänskligt utbyte, under en stund när det mesta kändes negativt.

En stor eloge till taxichauffören som visade upp en fin sida av mänskligheten!

/Ponören

Kommentera