Det vankas jubileumstider! För ganska exakt ett år sedan, närmare bestämt 20 augusti 2016, startade jag hemsidan Ponören. Detta måste naturligtvis uppmärksammas.

Så – hur går man tillväga för att fira en sådan här världshändelse? Tårta? Orgie? Random high-fives till främlingar på stan? Stora mängder alkohol? Köpa en glasskiosk? All of the above? Nja, det skulle visserligen vara högst minnesvärt att ge mig ut på ett äventyr för att uppfylla alla dessa aktiviteter, men tyvärr misstänker jag att det även skulle vara högst katastrofalt. Och mitt blyga jag aldrig skulle mäkta med en av aktiviteterna (jag överlåter till dig att lista ut vilken).

Alltså: vi nöjer oss med att fira Ponören med en stillsam reflektion istället. Jag vet – ”how exciting!”

Låt se…

När jag startade Ponören för ett år sedan gjorde jag det med texten ”Här börjar ett nytt liv, eller?”. I texten resonerar jag kring tanken att hemsidan skulle kunna markera inledningen på ett nytt kapitel i den bok som är mitt liv (som Dante så vackert uttrycker det) – i bemärkelsen att mitt liv skulle kunna genomgå en markant förändring med anledning av hemsidan. Mot bakgrund av detta känns det naturligt att nu, ett år senare, ställa mig själv frågan: hur har det gått? Har jag inlett ett nytt liv? Har mitt liv blivit fundamentalt annorlunda jämfört med hur det var före Ponören?

Nå, låt oss göra ett försök att tillsammans reda ut detta genom att kika på vilka saker som faktiskt har inträffat under året (och som i någon utsträckning är relaterat till Ponören).

1. Jag har skrivit en hel del texter. Det här var hela poängen med att starta Ponören och i den bemärkelsen har hemsidan varit en stor, stor framgång. Att ha något ställe att publicera mina texter på har onekligen varit motiverande och under det gångna året har jag avslutat betydligt fler texter än jag någonsin gjort förut. Tidigare ägnade jag för all del mycket tid åt att skriva (åtminstone periodvis), men jag ansträngde mig inte tillräckligt för att faktiskt bli klar med någonting.
2. Jag har haft långa perioder då jag inte alls har skrivit någonting. Det här gäller framför allt i början av det här året, då jag under flera månader över huvud taget inte skrev ett enda ord. Generellt tror jag det är viktigt att skriva texter regelbundet och att snabbt nå upp till de där berömda 10.000 timmarna – åtminstone om man har någon sorts ambition att förbättra sitt skrivande. Här finns det alltså fortfarande förbättringspotential.
3. Andra personer har tyckt att det är intressant och imponerande att jag skriver. Det här är kanske en lite udda punkt, men det har varit riktigt häftigt att kunna säga att jag ägnar mig åt en aktivitet som andra människor verkar uppfatta som imponerande. När jag exempelvis berättat hur jag ”just nu jobbar hårt med att skriva klart en novell” har många verkligen blivit imponerande och nyfikna, på riktigt. Eller tja, det är åtminstone så jag har uppfattat det. På något vis känns det som att reaktionerna har varit annorlunda jämfört med när jag exempelvis berättar att jag ägnar mig åt jonglering, bonsaiträd eller hopprepsträning. Visst, det är också lite udda, imponerande och intressanta aktiviteter – men att skriva texter verkar vara på en annan nivå och det har väckt betydligt fler följdfrågor. Kanske för att det är något som alla människor har provat på själva? Och för att de själva läser och uppskattar skönlitteratur?
4. Jag har vid flera tillfällen fastnat på en specifik text och haft svårt att komma vidare. Det här tror jag egentligen handlar om flera saker, men i grund och botten har jag en tendens att vara alldeles för ambitiös i mina texter. Av någon anledning har jag mycket svårt att acceptera att en text inte blir ”perfekt”, i bemärkelsen att den blir som jag föreställer mig att den borde vara. Novellen ”Tickande mot framtiden” är ett ypperligt exempel på detta. Den började som en dum idé på jobbet och var avsedd att vara en liten fånig novell som jag snabbt kunde skriva, men när jag väl satte mig och skrev förvandlades den till den mest tidskrävande novell som jag någonsin skrivit. Ett problem med detta är att jag fastnar i detaljerna och får ångest över att en enskild mening inte blir perfekt, vilket i slutändan leder till att jag tycker att det är obehagligt och tråkigt att skriva. Och det är dumt när man egentligen har ambitionen att öva, bli bättre på att skriva och producera fler texter.
5. Jag känner mig mer kreativ och har sannolikt blivit mer kreativ. Det här handlar exempelvis om att jag har uppfunnit ett antal olika novellserier/essä-serier, experimenterat med olika skrivstilar och att jag i vardagen har börjat uppmärksamma betydligt fler saker som jag skulle kunna skapa en berättelse av. Sedan vet jag inte om det är själva kreativiteten som har ökat hos mig eller om det framför allt är känslan av kreativitet, men jag tror inte att det spelar någon större roll. I någon mån har jag fått mer utlopp för min kreativitet. Och det känns underbart.
6. Jag har fått feedback och respons på mina texter. Det här har hittills varit i ganska begränsad omfattning, men de gånger som någon faktiskt har givit respons på någon av mina texter (eller mitt skrivande rent generellt) har det gjort mig oerhört glad. Och det här har faktiskt varit en intressant och viktig insikt. En sak jag tänker att det har påverkat är att jag numera är betydligt mer villig att ta mig tid att kommentera någon annan persons texter på exempelvis en blogg, eftersom jag förstår hur mycket det sannolikt betyder för den personen. För mig tar det bara ett fåtal sekunder, men för personen ifråga betyder det så mycket mer. En annan sak är att jag själv har förstått att jag vill ha och uppskattar kommentarer på mina egna texter, vilket antyder att jag borde försöka sprida texterna i högre utsträckning, kanske gå med i något sorts skrivsällskap och även försöka få mitt skrivande publicerat någonstans.
7. Jag har haft en bättre balans av aktiviteter i min fritid. Det här är en lite knepig punkt eftersom det inte är uppenbart vad en ”bra balans av aktiviteter” egentligen är, men min upplevelse är åtminstone att jag har haft mer variation i tillvaron – och att skrivandet har haft ett visst inflytande på det här. Jag har suttit på caféer och skrivit, jag har tittat på författarintervjuer på youtube (istället för tv-serier) och jag har läst svenska bloggar om skrivande. Det här är en stark kontrast till vissa perioder i mitt liv då jag har ägnat fritiden åt en och samma aktivitet (typ titta på Star Trek). Och det är alltså inte så att skrivandet helt har tagit över mitt liv, utan det har bara tillfört ett ytterligare element i vardagen.
8. Jag har fått mer självförtroende och känslor av framgång. Det här går nog inte riktigt att kvantifiera eller förklara, men jag upplever att det har betytt mycket för mig att faktiskt avsluta flertalet skrivprojekt under det gångna året. Det spelar ingen roll hur futtiga och dåliga texterna är – och i själva verket tycker jag att många av mina texter är riktigt bra – utan poängen är att jag faktiskt har lyckats med någonting. Och inte bara detta, jag har lyckats med någonting som jag tycker är mycket svårt, som har krävt stor ansträngning och som jag verkligen strävat efter. Det har gjort mig mycket hoppfull inför att ta mig an andra projekt och utmaningar framöver.

Okej, det där var några saker som jag kommer på har inträffat sedan jag startade Ponören. Vad händer då om vi summerar ihop allt detta? Är mitt liv oförändrat? Eller kan vi konstatera att Ponören har resulterat i ett nytt liv för mig?

I mina ögon är svaret tydligt – nej, än så länge har Ponören absolut inte markerat ett distinkt nytt liv för mig. Det är rätt uppenbart av punkterna ovan att ingenting revolutionerande egentligen har inträffat. Men det är okej! Hemsidan har trots allt haft en hel del positiva effekter och det var precis det som var förhoppningen. Och vem vet – när jag tittar tillbaka på hemsidan efter ytterligare ett år av skrivande kanske jag ser den i ett helt nytt ljus?

Där sätter vi stopp för den stillsamma reflektionen, men som avslutning vill jag också bjuda på en summering av Ponörens första år i form av lite siffror.

• 42 texter (om vi räknar med denna).
• 28 blogg-inlägg (som i ärlighetens namn kanske borde uppgraderas till krönikor/essäer).
• 7 essäer.
• 7 noveller.

Not too bad!

/Ponören

PS. Det ger mig förstås outgrundlig glädje att ha producerat exakt 42 texter på ett år. Ja, i själva verket gör det mig så pass glad att jag nu vill försöka mig på en klyftig referens! Jag konstaterar därför att: 42 är ett sådant antal texter som man utan rädsla skulle kunna introducera för sina föräldrar.

Jag vet inte exakt när det inträffade, men någon gång under de senaste veckorna har jag börjat få en helt ny uppskattning för skrivkonsten. Böcker, sagor och berättelser har jag alltid haft en stark kärlek till – eller tja, i alla fall enda sedan jag läste Tolkien för första gången – men nu har plötsligt själva skrivandet uppenbarat sig för mig. Ja, min värld består inte längre enbart av bra eller dåliga texter – nu ser jag så mycket mer i varje text. Skapandet. Hantverket. Slitet.

Hur kan detta komma sig? Varför har min syn på texter och skrivande förändrats? Det finns säkert flera anledningar, men efter lite klurande har jag kommit fram till åtminstone tre större saker som jag tror har påverkat mig.

1. Jag har lagt betydligt mer tid på att skriva skönlitterära texter. Detta började egentligen redan för ett år sedan när jag startade Ponören, men de senaste månaderna har jag trappat upp mängden skönlitteratur och det intressanta med detta är att jag verkligen har fått kämpa. Förhoppningsvis är det bara ovana från min sida, men oj vad svårt det är att bygga upp en berättelse just nu! Det känns som att varje ord, mening och stycke måste genomgå omfattande revideringar – ändå blir det aldrig helt som jag vill. Jag bävar en aning inför tanken att påbörja något av mina mer ambitiösa författarprojekt som jag går och bär på i huvudet…

Alltså: att under en längre period ha arbetat med ett antal olika skönlitterära texter har verkligen fått mig att reflektera över att skrivande är någonting väldigt svårt.

2. Jag har läst en hel del svenska noveller som finns tillgängliga på internet. Ursprungligen letade jag efter hemsidor som har liknande innehåll som min egen, men det gick lite sisådär. Det jag däremot snubblade på var ett antal skrivsällskap, diverse novellpublikationer och ett antal bloggar som ändå innehöll några typer av noveller. Texterna har varit av mycket varierande kvalitet och haft olika underhållningsvärde, men poängen är att jag för i princip första gången har läst skönlitterära texter från ”riktiga” och ”vanliga” människor. Det här har gjort att jag mer aktivt har börjat reflektera över människan bakom en text, vilket även har lyft fram själva arbetet som den människan har lagt ner.

Det intressanta med just bloggar är dessutom att man ofta får information om saker ”utanför” texten. Det här kan exempelvis gälla författarens känslor och tankar när den skriver på en text, eller glädjen som författaren känner över att dennes text lyckades bli publicerad i någon tidskrift. Den här aspekten – att få en större kontext till varje text – har också lyft fram hantverket på ett mycket konkret sätt.

3. Jag har sedan en tid tillbaka medvetet försökt att vara positiv i livet och fokusera på de bra aspekterna. Det här är förstås ingenting som har direkt koppling till texter och skrivande, men jag tror absolut att det är viktigt i det här sammanhanget. Även om en text har många problematiska inslag kan man nämligen alltid hitta någonting positivt i texten. Alltid. Det gäller bara att välja att ha sådana glasögon på sig.

Det finns många ytterligare saker man skulle kunna säga om dessa punkter, men det som jag har grubblat mest över är framför allt den andra punkten – att jag själv har lagt mer tid på att skriva och kämpa med skönlitterära texter – och därför vill jag bara kort beröra den punkten lite mer ingående.

För är inte det här egentligen lite problematiskt? Jag själv har alltså skrivit mer skönlitterära texter, och det här har lett till att jag har fått en ökad uppskattning för andra personer som också skriver skönlitterära texter. Men varför kunde jag inte uppskatta dem ändå? Varför kunde jag inte se att skrivande är ett hantverk som förtjänar uppskattning? Är det verkligen nödvändigt att jag själv måste uppleva exakt samma sak innan jag kan uppskatta det?

Sannolikt är det så att vi alla måste ha någon sorts referensram för att kunna uppskatta saker och ting i livet. Alla kan titta på en tavla för att se om man tycker att den är vacker eller inte (eftersom vi alla vet vad tavlor är för något), men för att nå någon sorts ”sann” uppskattning (i brist på bättre uttryck) måste man ha en känsla för hur svårt det var att skapa tavlan, vad tavlan representerar, hur unik den är i förhållande till andra tavlor, den sociala kontexten som tavlan målades i och så vidare. Det är förstås inte så att man måste ha kunskap om dessa saker, men poängen är att dessa saker har potential att starkt påverka hur stor uppskattning man känner för tavlan. Ju bättre förståelse om ett ämne eller företeelse, desto större möjligheter för en ”djupare” uppskattning. Detta känns mycket naturligt och rimligt.

Det jag däremot tycker är problematiskt och en aning sorgligt är att man, eller åtminstone jag, har så svårt att uppskatta saker som man inte själv har upplevt. Visst, man kan inte förstå saker som man inte själv förstår. Duh. Men borde man åtminstone inte kunna få till en situation där man alltid uppskattar saker som andra människor har gjort eller genomlevt – oavsett vilken kunskapsnivå man själv besitter? Alltså att man har någon sorts standard-uppskattning?

Ett trivialt exempel jag kommer på är trafikinformationen som SJ levererar till tågresenärer. Generellt sätt skulle jag säga att trafikinformationen är under all kritik och min upplevelse är i princip att SJ inte bryr sig om sina passagerare för fem öre. När det uppstår något problem har man som resenär ofta ingen som helst aning om: 1) vad som har inträffat, 2) om det finns någon prognos, 3) om det finns några alternativa resvägar. Näpp, normalfallet är att det inte finns någon information och ingen person som man kan fråga.

I just det här exemplet är det samtidigt så att jag själv saknar all kunskap om den situation som SJ befinner sig i. Jag vet ingenting om personalen, arbetssituationen som råder, vilka direktiv som gäller, komplexiteten som föreligger eller varför SJ tar de beslut som de gör. Jag har verkligen noll koll. Och av den här anledningen känner jag också en obefintligt uppskattning inför det arbete som SJ gör. Jag kan förstås rationellt intala mig själv att människorna som arbetar för SJ vill göra ett bra jobb och att de gör sitt bästa givet de förutsättning som finns – jag är helt övertygad om att så också är fallet. Men någonstans har jag trots detta svårt att känna en ”sann” uppskattning, eftersom jag har dålig koll på situationen.

Alltså: om jag hade ett uns bättre förståelse och inblick i den verksamhet och situation som SJ befinner sig i, skulle jag sannolikt uppskatta deras arbete mer. Och jag tänker mig att samma resonemang inte bara gäller för skrivandet – utan även för andra, mer viktiga, företeelse i samhället. Det här gäller inte mig specifikt, men vilken uppskattning har vi exempelvis för den situation som brandmän befinner sig i? Eller statsminister Stefan Löfven? Eller vd:ar för företag? Förstår vi hur deras arbetssituation ser ut? Uppskattar vi dem?

En slutsats av allt detta skulle kunna vara att det är viktigt att alltid försöka tänka väl om andra människor (och skrivande i synnerhet!). En annan kan vara att det är viktigt att försöka sätta sig in i andra människors situationer, så att man på riktigt förstår varför man ska uppskatta dem. Det sistnämnda kan man göra genom att gå ut i världen och prata med människor. Eller att läsa böcker. Eller att titta på serier. Men det är – som vi redan vet – viktigt att man pratar med olika typer människor. Och läser böcker som gestaltar olika kulturer, sociala bakgrunder och förhållanden. Och tittar på serier som inkluderar olika språk och är fria från stereotypiska könsroller.

Låter detta rimligt?

I vilket fall som helst sätter jag stopp här. Den här texten har redan spårat ur tillräckligt och jag låter därför SJ ta över informationen.

/Ponören

PS. Jag borde förstås ta på mig att skriva ett epos om den person på SJ som är ansvarig för trafikinformationen. Arbetssituationen, terapisessionerna, de hatiska kommentarerna på nätforum. Jag ser stor potential.

Idag vill jag dryfta några tankar om ett intressant fenomen som jag har noterat när det gäller lägenhetsannonser. Eller tja, egentligen handlar det specifikt om annonser för olika typer av lägenhetsbyten – där jag har upptäckt att en absurt hög andel av alla annonser innehåller medvetna felaktigheter. Annorlunda uttryckt väljer en stor mängd personer att avsiktligen ljuga i sina lägenhetsannonser, vilket har gjort mig en aning fundersam. Varför agerar människor på det här viset?
Nå, vi tar det från början.

Som jag har skrivit om tidigare (Ett nytt jobb i en ny stad – varför?) har jag sedan en tid tillbaka letat efter en lägenhet i Stockholm. Min aktivitet har inte varit alltför intensiv – egentligen trivs jag mycket bra med min nuvarande lägenhet – men jag har gått in lite då och då på diverse hemsidor för att se om det kan ha dykt upp något intressant. Bostadssituationen i Stockholm är som bekant rätt snårig, så jag har utforskat olika alternativ för att hitta en ny lägenhet – och ett av dessa alternativ har varit att få till ett lägenhetsbyte.

Konceptet för lägenhetsbyten är ungefär följande:

1. Man går in på en lämplig ”lägenhetsbyte-hemsida” och skapar en annons som beskriver sin egen lägenhet. Annonsen består av en fri text, ett antal bilder och några obligatoriska ”hårda” fakta (hyra, antal rum, våning, läge etc.).
2. Man går vidare och anger vilken typ av lägenhet man själv letar efter. Det här görs genom att ange ett antal ”hårda” fakta (max 7000kr i hyra, minst 2 rum, inte bottenvåning etc).
3. Hemsidan ”matchar” ihop sin egen annons med andra personers annonser, baserat på de uppgifter som har angivits. Det här gör att man kan komma i kontakt med potentiella personer som vill göra ett lägenhetsbyte.

Så långt inga konstigheter, men det är nu vi kommer till det problematiska. När man kollar på alla de annonser som personer har skapat ser man nämligen fort en återkommande trend i form av att de ”hårda” fakta som uppges är helt falska. Japp, personer väljer att uppge andra hyror, kvadratmeter och antal rum än vad som faktiskt gäller. Hur vet jag detta? Jo, personerna berättar det själva i annonsens fritext!

Exempel: en person anger att lägenheten har en hyra på 5900kr i månaden, men när man går in på annonsen och tittar står det i fritexten att den ”riktiga” hyran är på 6259kr. Ett skräckexempel på detta som jag stötte på var en annons där varken hyra, antal rum eller antal kvadratmeter stämde!

Asså, vad är grejen? Varför inte bara skriva rätt uppgifter från början (och ja, det går att ange exakta värden)? Eller som jag uttryckte det i inledningen: varför agerar människor på det här viset?

Jo, grejen är att människor försöker att maximera antalet ”matchningar” som de får på hemsidan. Genom att ange lägre hyra, högre kvadratmeter och fler antal rum än vad som gäller på riktigt hoppas personerna att deras lägenheter ska falla inom ramen för vad andra personer letar efter – trots att lägenheten i själva verket faller utanför ramen! Rimligtvis tänker de sig också att fler matchningar innebär högre chans att få till ett lägenhetsbyte. Även detta framgår faktiskt i annonserna på så vis att det, noterbart, skrivs ut saker i stil med: ”Skrev 6900kr i hyra istället för 7200kr eftersom jag inte ville att någon skulle gå miste om ett byte för bara några hundralappar!”

Men vänta nu, detta är intressant. För vad är det egentligen som försiggår här? Och är detta ett acceptabelt beteende? Nå, jag har inga definitiva svar – men hela den här företeelsen väcker åtminstone fyra tankar hos mig:

1. Som jag ser det handlar detta i grunden om att personer medvetet uppger falska uppgifter för att manipulera systemet. Rent generellt tänker jag mig att ett sådant förfarande mycket sällan är särskilt acceptabelt eller rimligt, oavsett vad för system det handlar om. När vi dessutom pratar specifikt om lägenhetsbyten känns det som ett särdeles olämpligt beteende, med tanke på att ett lyckat lägenhetsbyte i hög grad handlar om tillit, samarbete och kommunikation. Är det verkligen lyckat att inleda en sådan resa med lögner?
2. En annan viktig aspekt i mina ögon är att personer som uppger falska uppgifter inte bara manipulerar systemet, utan i någon mån lyckas de också fullständigt avfärda andra personers önskemål, kompetens och intelligens. Det dessa personer säger är i princip: ”Okej, du har angivit att du bara är intresserad av lägenheter med max 7000kr i hyra. Men nej du, min lägenhet är så pass bra att du säkert är intresserad av den också. Därför säger jag att min lägenhet har 6900kr i hyra, istället för verklighetens 7200kr”. Varför skulle inte varje person själv kunna avgöra vad för typ av lägenheter man är ute efter? Är det inte en aning arrogant att tänka att man själv vet bättre än andra vad de letar efter?
3. Ytterligare en sak som slår mig är att detta beteenden i grunden är tämligen själviskt och egoistiskt, i bemärkelsen att personerna som ljuger är villiga att göra vad som helst för att öka antalet matchningar som de får på sin lägenhet. ”Visst, andra personer kanske drabbas negativt genom att de får upp matchningar som de inte är intresserade av – men jag tvingar åtminstone en massa människor att titta på min lägenhet. Bra för mig!”. Bör man inte som medmänniska också beakta alla andra personer – och fundera över hur andra på sidan skulle vilja att man själv agerade? Sannolikt är det mycket få som skulle uppmuntra falsk uppgiftslämning.
4. Slutligen tänker jag mig att beteendet med att medvetet ljuga bidrar till ett dysfunktionellt system, eller åtminstone ett system som kantas av onödigt långa svarstider, frustration och att man drunknar i irrelevanta objekt. Jag tänker mig att detta går tillbaka till gyllene regeln: att man ska behandla sina medmänniskor på samma sätt som man själv vill bli behandlad. Vill du att hemsidan ska bestå av en hord av annonser som har helt felaktiga uppgifter? Vill du få matchningar med lägenheter som du över huvud taget inte är intresserad av? Nja, sannolikt inte.

Detta var mina fyra inledande tankar på detta ämne, men nu efter att ha skrivit ner dem inser jag snabbt att jag skulle kunna skriva en hel del mer. Efter lite begrundande inser jag nämligen att jag tycker att det här ämnet visar på någonting större. Lägenhetsannonser är förstås en pytteliten del av samhället, men jag tänker att beteendet som jag har beskrivit i den här texten sannolikt är symptomatiskt för någonting större. Jag ska inte gå loss fullständigt och skriva en hel avhandling om detta, men låt mig erbjuda en avslutande tanke.

Det är inte ovanligt att människor ger uttryck för att världen inte mår särskilt bra idag – och detta är även något som jag har skrivit om tidigare (Min övertygelse om att världen INTE går åt helvete). Men handlar inte mycket om världens tillstånd om att respektera och beakta andra människor? Kan man inte göra världen bättre genom att själv agera på ett sådant vis i vardagen, det vill säga att visa respekt? Att medvetet ljuga i lägenhetsannonser tänker jag mig är ett bra exempel på motsatsen, alltså att visa bristande respekt. Och jag föreställer mig att det finns många paralleller till detta i andra delar av samhället.

Vad tycker du exempelvis om telefonförsäljare som ringar upp till dig, trots att du är med i NIX-telefon? Eller personer som ljuger om sin ålder på dejting-sidor? Eller reklamutdelare som lägger reklam i din brevlåda, trots att du har en ”ej reklam”-skylt på dörren? Om jag får spekulera gissar jag att den här typen av beteenden ger upphov till extrem frustration, ilska och cynism. Vi vill att människor, företag, myndigheter etc. ska respektera våra egna önskemål. Vi kräver att de gör detta.

Well, guess what – beteendet med lägenhetsannonser är exakt samma sak. Att ”ta sig runt” andra människors inställningar på hemsidor – i syfte att visa upp en annons för dem – är precis samma sak som att ringa upp någon som är med i NIX-telefon. De har angivit att de inte är intresserade, men av själviska skäl struntar någon i att hörsamma detta önskemål.

Jag tror att ett enkelt sätt att göra världen en aning bättre är att upphöra med den här typen av beteende.

/Ponören

PS. Jag uppgav förstås själv att min lägenhet bara består av ett halv rum. Visst, jag bor egentligen i en 2:a, men sovrummet använder jag knappt och vardagsrummet är fyllt av bokhyllor.

”Bra jobbat idag!”

Ledaren höll på att avsluta sitt träningspass på Friskis&Svettis. Han stod inuti den cirkel som deltagarna på passet hade skapat.

”Skitbra! Bra kämpat, Alexandra!”

Han gav en av tjejerna en high-five. Det hördes sporadiska flås, skratt och handklappningar. Det märktes tydligt att alla i gruppen var mycket nöjda med att ha tagit sig igenom passet.

”Viktoria, toppen! Ni körde verkligen järnet idag!”

Ledaren klappade en annan av tjejerna uppmuntrande på ryggen. Jag reagerade på att alla på passet var unga tjejer, någonstans i 20-25 årsåldern. De var alla extremt vältränade och hade tighta kläder på sig. Ledaren å sin sida var en man i 40-45 årsåldern.

”Härligt tjejer, idag kan ni vara nöjda. Ni tog i rejält idag. Ni klarade passet jättebra. Ni är skitsnygga!”

Jag blev helt paff. Inte kunde han väl ha sagt… Jo, jag hade hört rätt. Den manliga ledaren på Friskis&Svettis hade just sagt till sin grupp av tjugo år yngre tjejer att de var skitsnygga. Vad fan?

Den här episoden utspelade sig tidigare idag på min lokala Friskis&Svettis. Jag befann mig inne i det utrymme som kallas för ”spegelrummet”, där det förutom diverse gymutrustning även finns en stor gummimatta som ibland används för ledarledda träningspass. Det här innebär att helt vanliga gymbesökare många gånger kan se och höra exakt vad det är som ledarna och deltagarna ägnar sig åt – ja, oavsett om man vill det eller inte faktiskt. Och det var precis det här som jag råkade ut för idag.

Min första reaktion när jag hörde ledaren kommentera sina adepters utseende var som jag beskrev här ovan ett inre ”vad fan”. Det här följdes av ett antal kompletterande tankar, ungefär i stil med:

• ”Vilket äckel han är.”
• ”Varför säger inte någon ifrån?”
• ”Borde jag rapportera honom?”
• ”Borde jag konfrontera honom?”
• ”Inser han själv vad han just sade?”
• ”Är det här först gången?”
• ”Gör han andra äckliga saker också?”
• ”Han är kanske bara okunnig.”
• ”Hur kan jag lära honom att inse sina brister?”

För att uttrycka det milt: jag hade inga högre tankar om den manliga ledaren och kände att jag borde bemöta hans sexistiska kommentar.

Så, vad gjorde jag? Njo, nu hände det sig som så att jag faktiskt inte agerade på mina impulsiva tankar, utan det hela slutade istället mycket odramatiskt med att ledaren och deltagarna helt enkelt lämnade lokalen. Jag själv gjorde några ytterligare övningar, drack en klunk vatten och promenerade sedan hem. Det var som om ingenting hade hänt.

Anledningen till att händelsen mynnade ut i tomma intet var att jag, tack och lov, snabbt påminde mig själv om att jag faktiskt inte hade någon som helst aning om hur ledarens relation till träningsgruppen var. Det kan exempelvis mycket väl vara så att de hade tränat med varandra i flera år och utarbetat en distinkt vänskap och gemenskap tillsammans. Det som jag uppfattade som en sexistisk kommentar kanske i själva verket inte var annat än en etablerad jargong.

En annan sak som jag insåg efter att jag hade riktat mina första anklagande tankar mot ledaren var att jag begick exakt samma misstag som jag har skrivit om tidigare (Om att göra någonting rasistiskt) – nämligen att tänka att någon är en dålig människa bara för att den gör någonting dåligt. Jag tycker exempelvis fortfarande att ledarens uttalande kanske inte var helt lämpligt – dagens samhälle är nog utseendefixerat som det är – men det betyder inte att ledaren i sig är ett ”äckel”. Nej, tvärt om är det fullt förståeligt att människor ibland kan begå misstag i livet och säga olämpliga saker. Många gånger är man säkert inte alls medveten om att man gör det heller.

Såhär i efterhand kan jag känna att jag borde ha gått fram till ledaren och beskrivit hur jag uppfattade situationen, men eftersom jag fortfarande hade en massa anklagande fördomar som svävade runt i huvudet hade det antagligen inte varit särskilt lyckat. Om mina tankar däremot hade varit begränsade till en mer saklig observation av händelsen, samt någon sorts medmänsklig omtanke, skulle jag ha eventuellt ha kunnat förmedla ett lyckat budskap. Då hade ledaren dessutom ha fått en chans att bemöta mina tankar, istället för att han som nu inte ens har någon aning om att det finns någon som tycker att han yttrade en sexistisk kommentar.

Avslutningsvis är det även värt att notera att jag, som nämnt tidigare, tydligt observerade att deltagarna på träningspasset var snygga, vältränade och unga tjejer –  samt att de alla hade tighta kläder på sig. Vem var det som agerade sexistiskt, egentligen? Det kan vara en bra fråga att ställa mig själv när jag står framför spegeln ikväll.

/Ponören

PS. Självklart rapporterade jag däremot ledaren för hans användning av ordet ”skitbra” och förväntar mig inom kort att få en kopia av hans entledigande. Jojomen, sådana svordomar kan vi fan inte ha i det offentliga rummet.